Dagen med D kom till slut.

Idag hände det. Tokrycket som alla hästägare någon gång kommer att uppleva. En sån där händelse när man går och myser och helt plötsligt väcks man på det mest obehagliga sätt och finner sig mitt i en tornado av hovar och ben och svans och en väldigt kroppsmassa. Det hände idag när Boel och jag strosade genom byn. Händelsen med stort H, händelsen som jag aldrig kommer att glömma.

Vi hade just så pass hunnit till Ann-Kristins hus. Då, helt plötsligt, lämnade alla Boels fyra fötter marken och hon flög rätt upp. Ja, rätt upp bland molnen som en pegasus och kvar stod jag gapande. Nej, självklart ljuger jag. Hon flög rätt upp och säkert... Ja, vad ska jag tro, 2 dm bakåt? Utan ord förklarade hon för mig att rovdjuret som lurade uppe på Ann-Kristins altan var redo att anfalla oss oskyldiga Stall Farmare med ett vapen värre än de värsta huggtänderna. Där stod hon, Ytterbergs ökända lejoninna, med blodtörstande ögon och spända muskler och med en hink i högsta hugg. Ur denna hink, som hon alltså nyss tömt, droppade det något som måste ha varit blod.
Hur ska vi ta oss igenom detta, tänkte både jag och Boel. Det här var ju verkligen en ny situation för oss.
Rovdjuret röt något åt oss, förmodligen arg över att Boel upptäckt det livsfarliga bakhållet. Men tänka sig, just som jag trodde att jag skulle få se döden i vitögat morskade Boel upp sig och som orädd, 180 cm hög rugbyspelare trädde hon framåt. Och rovdjuret tog till flykten! Det måste ha varit Boels imponerande kroppshydda som skrämde bort henne. Efter det kunde vi lugnt fortsätta våran promenad, det blev ett stopp vid aj-aj-ajen, men det var just det enda.

Jalle blev en lättsåld historia. Det har tydligen redan ringt ett flertal spekulanter, och senast igår var visst ett köp på väg. Det var ett par seriösa amatörer nere i Gävle som var sugen på en starthäst. Det är bara att hålla tummarna!

Biologiprov och kemilabb imorgon, sen ser det faktiskt rätt lugnt ut till veckan. Huga, så skönt, nu är skolan snart färdig!