Pengar kan då i alla fall få en på gott humör!

Julen är nog en av de trevligare högtiderna. Först slösar man bort alla sina pengar på julklappar, och sen, efteråt, får man tillbaka allt i form av "klappar". Utbyte av värdesaker, helt enkelt, antingen i form av pengar eller i paket, hårda som mjuka.

Nu har jag suttit och nött igenom bilder från i våras, och sommarbilderna, naturligtvis. Ja, nog längtar man dit... Jag kom även på mig själv att längta tills tävlingssäsongen börjar. För Boel lär den ju inte dra igång förrän till sommaren, men Furir ska, enligt planen, börja starta i slutet på mars. Typ. I höstas var min högsta önskan att allt skulle vara över, men nu ljuder ett annat ljud i skällan. Jag saknar putsningen och packningen kvällen före, allt action inne på travbanan och förstås Furres tävlings-jag, som kan vara betydligt charmigare än hans hemma-jag.

Mitt intresse för trav har fått ligga på hyllan ett tag, nu när motionerandet av hästarna tagit upp så mycket tid har jag själv inte orkat engagera mig i att kolla startlistor och resultat, eller ens läsa nyheterna på travnet. Till och med kallblodsaveln har fått stå över analyserna. Tills nu i alla fall. Har börjat kolla upp hingstarna och vart de ska stå inför 2009, och där finns en hel del att fundera över.
Första stoppet var Stuteri Tabacs hemsida, där de börjat göra om lite grann, och där det faktiskt står 3 Elding-fria hingstar nu. Min första reaktion var på Brännapål, som faktiskt är riktigt, riktigt snygg! Jag har väl ratat honom lite grann tidigare, eftersom han tydligen ska dela vinnarskallen, eller snarare bristen på vinnarskalle, med sin mor Bränna Kajsa. Nu såg jag uppställningsbilden på honom, och tappade hakan. Efter att jag plockat upp den var jag tvungen att titta på alla tidigare bilder jag sett på honom, och inte på någon syns det hur snygg i kroppen han är! Näe, jag får allt tänka om...

Jag har även kikat på den nykorade Bork Odin, och nog är den hingsten också läcker. Jag återkommer med länk till hemsidan och annonsen på honom.

Imorgon är det nyårsafton. Igen.
Tänka sig, man blir faktiskt bara äldre och äldre.
Jag kommer att befinna mig hos min kompis Susanne, där det bjuds på god mat och nöje (i vilken form detta nöje är har jag inte klart för mig än). Min far blir nog glad att ha ut mig ur huset, tydligen var han bortbjuden, och då vill man ju inte lämna en 18-åring ensam... Ni vet, om hon skulle behöva en godnatt-saga eller hjälp med att borsta tänderna.

Nu har "The curious case of benjamin button" haft premiär där borta på andra sidan Atlanten, och nu hoppas jag att den kommer över hit snart. Skellefteå har inte uppe den på sitt program än, och det lär väl dröja ett tag, men sen... Ja, då blir det bio!

Ikväll ska jag börja läsa "Spelet" av Neil Strauss: "en inträngande analys av raggningsexperternas hemliga sällskap". Och då är det inte de kvinnliga raggningsexperternas sällskap... Nej, något sådant kan bara män komma på. Jag har hört diverse otrevliga saker om den här boken, och det finns nog en stor risk för att jag blir feminist efter att ha läst den. Tydligen, och det kan jag mycket väl tänka mig också, ska den vara rätt nedvärderande, och förolämpande, mot oss "kvinnfolk". Synd att det inte finns någon motsvarighet för kvinnor.
Rapport kommer naturligtvis avläggas, förbered er på ett långt, irriterat och mångordigt inlägg.

"There are, it has been said, two types of people in the world. There are those who, when presented with a glass that is exactly half full, say: this glass is half full. And then there are those who say: this glass is half empty. The world belongs, however, to those who can look on the glass and say: what's up with the glass? Excuse me? Excuse me? This is my glass? I don't think so. My glass was full! And it was a bigger glass!" - Terry Pratchett

Det var inte jag!

För de som läst Isabelles blogg:
Jag var inte med på saken, allt jag gjorde var att köra de dit! Jag skulle aldrig göra något så desperat och barnsligt, och hela tiden satt jag djupt koncentrerad på min körning, utan att skrika eller stirra eller göra något annat som bara 14-åringar gör. Jag förnekar all sorts inblandning i denna händelse, och jag ber å mina kompisars vägnar så mycket om ursäkt. De är 18 år, båda två, men vissa traumatiska upplevelser i deras liv har sinkat ner den mentala utvecklingen, och just därför hände detta igår. Men det var som sagt inte jag!

500 spänn i en lingonsyltsburk.

Idag, ikväll, inatt, bestämde jag mig för att tömma "skrot-burken". "Skrot-burken" är en lingonsylt-burk som jag tidigare i år bestämde mig för att tömma alla småpengar i. Det var under en hemsk period då min börs var under ett konstant tryck av småpengar. Detta stadium innebar att börsen ofta tömde sig själv på olämpliga ställen, så då uppfann jag "skrot-burken" för mitt eget bästa. Nu så här på slutet av året kan jag berätta att jag har 450 kr i enkronor, femkronor och en tiokrona. Femtioöringarna har jag inte börjat räkna än... Och så har jag dumpat ojämna nummer, som typ 8 enkronor, i burken igen, vill inte ha ojämna siffror.
Vad som orsaker vissa grubblerier nu är hur i all världen jag ska få in dessa pengar på banken. Känns ju inte jättekul att gå dit med allt i en hög och börja räkna upp de framför banktjänstemannen. Jag vet att det finns några slags "torn" för småpengar, men hur får man tag på sånt...? Jag ska gå och fråga på måndag, tror jag bestämt.

Pengar gör jag ju mig annars mest av med. Idag, till exempel, har jag lagt bort 100:- på en pizza som åts med tre kära vänner. Igår köpte jag en chipspåse, före det så gick 200:- åt till hotellet.
Och före det så spenderades det bort en hel del på julklappar! Så är det när man är tonåring! Det försvinner för det mesta bara.

(Jag räknade förresten klart 50öringarna nyss, det blev 50:- där)

En av de små inneboende som jag har fick ett World of Warcraft-spel, även känt som WoW. Det är synd att min pappa inte litar på mitt omdöme, annars hade han kanske frågat mig om det var en bra julklapp, och då hade jag kunnat berätta för honom vilket sjukt och farligt och livssläckande spel det är och då hade han kanske inte köpt det! Nu är alltså läget det att vi har ett besmittat föremål i vårat hus, och jag drömmer mardrömmar om nätterna att spelet ska krypa in under dörren och hoppa på mig i sömnen. Så farligt skulle jag vilja påstå att det är! Nej till WoW!

Vädrets makter verkar, som vanligt, emot mig. Efter idag har jag insett att barfotaplanen jag hade för Jänta kanske inte fungerar. Nu är det glashalt, isgata hela vägen uppe i Ytterberg, och att rida en häst barfota på det tror jag faktiskt inte fungerar. Jänta må vara Jänta, men hon är inte odödlig, och brutna ben kan ingen gå på. Å andra sidan brukar det bli bättre, men då måste tant brun stå några veckor framöver, och det är jag inte helt övertygad om att hon skulle digga. Nej, snarare tvärtom...
Boel kämpar vidare mot fetman, och jag har även övertalat Furir att gå med i den kampen. Han börjar nämligen bli farligt korpulent, herremannen... Inte tjock, men herrmagen börjar definitivt synas!

Vad är hemprov för en idé? Egentligen?
Vilket sjukt, förvridet, sadistiskt sinne skickar hem eleverna med sånt över jullovet?
Man kan lika gärna säga rakt ut att jultomten inte existerar! Det blir i alla fall samma effekt; höga klagomål och oresonligt hat.

"Honesty may be the best policy, but it's important to remember that apparently, by elimination, dishonesty is the second-best policy." - George Carlin

Klart man måste ha ett inlägg om julen.

Nu är jag trött på bilddagboken!!! Att ladda upp bilder där är som att köra en minibuss utan servostyrning! Nej, förresten, inte ens det, för det är i alla fall inte omöjligt! Det är mer som att försöka övertyga tonårskillar att hästar inte är hamburgare!
Fast egentligen är det väl vårat internet jag ska klaga på... Allt går i snigelfart just nu, och jag är så trött på det! Torben påstår att det beror på att jag (!) överbelastat anslutningen med oegentligheter... Pft. Var väl det dummaste jag hört. Jag som är så laglig och skötsam av mig.

Julen är alltså avklarad nu, även om det förmodligen dyker upp både det ena och andra i efterskott. Det värsta är i alla fall över! Nu ska jag bara överleva rest-maten, och sen väntar ett nytt år, och ett till år på nacken... Snart 9 år sedan milleniumet, och jag kommer fortfarande ihåg nyårsfirandet då! Eller ja. Jag kommer ihåg alla de där ljusen som var formade som "2000", och att vi var hos mammas kompis Eva. Och att det som var mest spännande var hur tvättmaskiner och andra mekaniska apparater skulle klara räkningen. För visst skulle världen gå under?
Nåja. Än har vi ju några dagar på oss innan vi blir tvungna att känna oss äldre och gråare.

Jag lyckades bli feberfri på julafton ändå, hann vara hos Manda på förmiddagen, stalla och få i mig all den där julmaten. Och ta emot alla julklappar, naturligtvis... ;)
Det blev en del böcker, ett kastrullset (önskan om att jag ska ge mig av hemifrån?), bäddset, lite kläder... Hästrelaterade klappar fick jag av Magda, glitterspray och rosetter! Prövade ut glittersprayen på Boel redan samma kväll, men vet inte om det syns så tydligt. Man kan ju inte spraya på hur mycket som helst heller, då verkar man ju för flickig.

Efter en ångestattack för några dagar sedan om Boels storlek for jag ut och körde henne bergavägen på julaftons-kvällen. Hon kändes fräsch och fin, och även om hon blev flåsig verkade hon inte alls trött... Sprang på och funderade på eget, försökte faktiskt dra på raksträckan hem, men det fick hon inte. Ska köra henne till soptippen idag med den tunga järnvagnen, får se om jag kan få upp lite flås på så sätt också.
Baron körde jag till soptippen, han blev varken flåsig eller trött. Vissa har det enkelt för sig.

Jag får numera köra BMW:n mer än vad jag fått göra tidigare. Undra just vad jag gjorde rätt för att få det förtroendet. Den gick varm igår, medan bussen fick stå och frysa hemma på garageplanen. Och appropå BMW:n... En av mina bästa julklappar fick jag av Hanne, ett sånt där nyckelringsband man hänger runt halsen med BMW-märken på! Ibland är man ju för löjlig.

Efter att ha kikat igenom kommentarer upptäckte jag att en Kerstin, en av häst-Kerstins uppfödare, hört av sig och gärna ville se bilder, så nu ska jag upp och plåta medan det fortfarande är ljust ute!
Det händer inte så mycket på fotograferingsfronten just nu, främst för att det är mörkt. Jämt. Nåja, i alla fall när jag är uppe i stallet. Och just nu, så länge jag är småkrasslig, går jag inte utanför huset om det inte är för att fara upp till stallet.

Dags att aktivera sig alltså! God Jul och god fortsättning, kanske man ska tillägga, så här i efterskott...?

Knäproblemet i fokus.

Jag vet bästa sättet att rehabilitera sträcka knäleder nu!
Barbacka på en arbetsvillig Jänta, pelham med två tyglar, lite kallt ute bör det vara.
Det jag vill säga är att jag inte kände av knät någonting alls när jag red Snurran ikväll, vilket naturligtvis var otroligt positivt! Senare på kvällen sprintade jag runt i huset för att kolla hållbarheten, och det verkar funka... Inte full rörlighet än, men snart, det håller jag tummarna för!

Idag åkte jag iväg till Umeå för en "släktmiddag", jag var inte taggad någonstans. Jag är inte överförtjust i sådana tillställningar, som asocial 18-åring är så mycket folk överansträngande på psyket. Det bästa med det hela, och det var faktiskt riktigt bra, var att jag fick träffa en nästan jämnårig kusin som jag inte träffat på evigheter. Hon hade egen häst i Umeå rätt länge, men har nu bytt till andra sorts hästkrafter, mekaniska sådana. Det var roligt och inspirerande att prata med henne, och förhoppningsvis lyckas man träffa på henne oftare i framtiden.

Jag har fått börja köra BMW:n nu, pappa känner väl medlidande med mig nu när "min" bil är kaputt. Eller så tjatade jag bara nog högt. Testade nya mainstream-låtar på vägen upp till berget, på vägen hem dunkade jag riktig musik. ;)
Jag har testat lite sladdar, så nu kan jag förhoppningsvis hålla mig på vägen när jag ska köra runt Anton och Agnes, som säkert hittar både ett eller två fel med min körstil. Och sånt är de säkert inte sena på att påpeka heller.

I torsdags blev det någon slags skolavslutning med juldansen. Visserligen var jag uppe på fredag morgon och gjorde prov, men jag räknar torsdagen som den sista skoldagen. Juldansen var helt okej, kanske inte riktigt vad jag tänkt mig, men fullt godkänd! Vi hälsade ju dessutom på ett trevligt sällskap i form av Sorsele-grabbarna innan det hela körde igång på Medan.

Imorgon ska jag skutta upp på Furre och rida honom, vilket jag inte gjort sen förra veckan i måndags, om jag räknat rätt. Jag har lite lätt ångest. Hoppas att knät håller för en sådan behandling, och att den lille ponnyn är snäll med mig. Han har ett hjärta av guld, Furir, men ibland kan han glömma bort sig och bli den 4-årige hingsten som han är.
Och Boel... *suck* Hon måste banta!!! Ännu mer! Så imorgon ska vi ut och jogga hela vägen till soptippen. Hon fick springa i paddocken ikväll, och såg pigg och fräsch ut, så jag kan säkert tänka mig att hon är taggad. Tills vi kommer till sista backen upp till byn... ;)
Baron har lyckats charma mig så pass mycket att jag nästan blivit lite småkär i honom. Gull-grabben tyckte det var jättemysigt att bli borstad idag, och skötte sig dessutom bra under motionspasset. Att han sen ser ut som en godkänd stjärnhingst och har snälla ögon ger ju också pluspoäng.

Nu till veckan har Manda lovat mig risgrynsgröt hemma hos henne på julafton. Åsa, hennes mamma, sa att det skulle bli på morgonen, så jag funderar nu över hur tidigt det möjligtvis kan vara. Ju tidigare desto bättre, då kan pappa inte säga emot när jag vill låna bilen...

Jag hade tänkt fortsätta skriva en låååång, lång blogg, men ögonlocken börjar kännas lite tunga, och jag har, som alltid, en del att göra imorgon, så jag tror faktiskt att jag söker mig mot sängen nu.

Tove goes armé-disciplinerad!

Idag har jag varit riktigt, riktigt duktig.
Jag har suttit hela 1½ timma och pluggat fysik!!! Årets disciplinpris till mig! Och inte nog med det; jag har känt mig riktigt smart också! Vanligtvis får fysik mig att försöka dränka mina sorger i choklad, men idag har jag bara ätit en enda chokladbit, från min julkalender. För JA, även 18-åringar kan ha sånt. I alla fall om de gillar choklad och dessutom får kalendrarna gratis av sina föräldrar.
Det finns alltså ett visst mönster i mitt godisätande. När det går dåligt i skolämnena tar jag till onyttigheter, medan reaktionen blir tvärtom när det går bra. Så rimligtvis borde det här bli en väldigt nyttig jul...? Jag tror jag ska diskutera det här med Sarah, hon har stor erfarenhet av det.

Inte nog med att jag varit både smart och nyttig, jag har även varit duktig med tvättmaskinen och torktumlaren. Jag har även hittat igen tvättkorgen med mina kläder som försvann i torkrummet för någon vecka sen. Hur nu en 80 cm hög tvättkorg full med kläder kan försvinna på en yta av 3,5 kvadratmeter. Kanske dags att börja tro på tomtar? Jag lär få stöd av Jänta, hon försökte konvertera mig säkert 5 gånger igår då vi skrittade byavägen.

Och appropå ridning... Som jag verkligen inte borde hålla på med för mycket nu när knät inte är helt fräscht (men som jag alltså gör ändå, i måttlig mängd). Återhämtningen har gått betydligt snabbare den här gången än vad det gjorde sist. Rörligheten är fortfarande kass, men jag får byxbenet över knät och trycka på gasen kan jag också göra. Vilket är ungefär allt jag behöver kunna göra.

En nattsvart tanke, som förmodligen kommer från de Svarta Dagarna, tisdag och onsdag, nådde mig idag. "Jag kanske borde lämna tillbaka Boel till Åberg nästa höst istället". Den tanken knövlade jag snabbt ihop till en liten boll och slängde i papperskorgen, men det är troligt att jag smyger och plockar upp den någon dag. Som det ser ut i samhället idag är passar det nämligen alldeles utmärkt att studera, och då blir det genast mycket mer komplicerat att ha häst, om inte Judith kan ta henne något år förstås... Hm. Jag ska tänka vidare på det här någon dag, när det börjar bli dags för att ta ett beslut.

Dagens mest inkompetenta människa: Alexander i Na3.
Hans oförmåga att plocka upp och svara i telefonen har åstadkommit huvudbry hela förmiddagen. Det är hans bil som ska köras till Arvidsjaur ikväll, och då bestämmer han naturligtvis när vi ska fara, men han verkar inte så brydd över att han inte informerat oss andra om när det blir. Jag har mängder med saker att göra nu på eftermiddagen, så det vore ju lite praktiskt att ha en tidsbegränsning, så att jag vet när jag måste vara hemma och packa ihop allt.

Sova ska jag göra hos Sarah, i en stor, fet Hästens-säng med personlig servitör och väckarklocka, och widescreen i fotändan, och... Ja, drömma kan man ju alltid. Så lyxig lägenhet har hon tyvärr inte. Faktum är att jag nog måste ta med egen madrass (hur jag nu ska få plats med det), sovsäck och hela köret. Förstår inte varför det inte finns studentrabatter på Hästens-produkter?

Rise Against nya...! Ja, det är nästan obeskrivligt! Det är ljuset i slutet på tunneln, det är nöten i Ice Age, det är en vattenpöl som varit en snöklump! Det känns, för att vara tydlig, som något väldigt bra, och jag kommer nog ha hunnit lyssna sönder de flesta låtarna till nästa vecka.

Har fotat Julia och Alida, bjuder på ett litet smakprov. Tyvärr tror jag att jag fick iväg de lite för sent för att hon ska hinna få ut de som julkort innan julen faktiskt är här, men de kan säkert vara roliga att ha ändå!

Nu ska jag verkligen försöka göra Kemi en halvtimma innan jag kör upp till stallet. Just nu är det som en magnet, och det krävs en hel del vilja för att sitta kvar här... Planen idag är att köra Furre, Baron och Boel ner till storvägen (eftersom bergavägen knappast lär vara plogad), skritta Jänta, ta emot veterinären och... Tja, sen ska det väl vara klart.

"I realize that the concept of wild horses probably stirs romantic notions in many of you, but this is because you have never met any wild horses in person. In person, they are like enormous hooved rats. They amble up to your camp site, and their attitude is: 'We're wild horses. We're going to eat your food, knock down your tent and poop on your shoes. We're protected by federal law, just like Richard Nixon'"'. - Dave Barry

(med tanke på incidenten tidigare i veckan...)

Hur kunde det gå så snett?

Från toppen till botten, på två dagar.
Det började i tisdags, igår alltså, med att jag fick ett samtal på bussen hem från Arvidsjaur. Stona hade rymt och sprungit till skogs, och en riktigt trist skog med rötter och stenar och allt möjlig skit, dessutom. Det blev till att sitta på spikar hela vägen hem, istället för att försöka ta igen lite sömn (4 timmar hade jag fått i mig den natten). Järnet upp till stallet, där det såg mörkt ut, både bokstavligt och bildligt talat. Letandet pågick väl i 3-4 timmar, sen kom Snurran och Älva upp från berget samtidigt som Anna kom körandes längs vägen. Boel och Kerstin hittades sedan i mitten på rakbanan.
Riktigt äckligt var det, speciellt då man själv inte kunde göra mycket annat än fantisera om hur Älva gått ner sig i bäcken eller tjärnen och låg döende uppe i skogen någonstans. När mitt sällskap (Angela) for blev jag så frustrerad att jag bestämde mig för att köra upp till gråa ladan för att lysa in i skogen och kanske uppmuntra hästarna att komma hem. In på en smal skogsväg som börjat dreva igen, försökte sedan backa ut därifrån vilket ledde till att jag fastnade med den stora feta bussen. Medan jag försökte skotta fram odjuret sträckte jag ledbandet i knät (igen!), och då var sammanbrottet nära (för er som inte vet hur det är att sträckan ledbandet; KNAK, sedan smärta och yrsel). Låg och skrek massa fula saker rätt ut i den mörka skogen (nåja, jag trillade framför billyktorna, så jättemörkt var det inte...), förhoppningsvis hörde ingen mig. Fick upp bilen till slut, men kan nu i efterhand berätta att jag körde sönder styrservon på köpet.

Det allra värsta med hela historian var nog Jäntas attityd. Komma springandes nerifrån berget med öronen framåt... "Nu går vi nog hem, jag börjar bli hungrig"
Och så har man oroat sig för dessa kritter i flera timmar.
Näst värst var nog att det skulle hända just den kvällen, då precis ALLA var borta! Plus att man får sms som i det ögonblicket är totalt meningslösa. Det bidrog ganska mycket till mitt vredesutbrott vid bilen...
Det mest ironiska med hela kvällen var att den enda skadade varelsen var jag, hästarna hade klarat sig undan alla slags skråmor, även de av den minsta typen.

Är evigt tacksam Anna och Angela som ställde upp på letande, barnpassning, moraliskt stöd... Ja, allt det där som man behöver någon till. Ubbe ska även nämnas, det var han som till slut övertygade mig om att jag faktiskt kunde backa ut bilen från den där skogsvägen.

Efter den kvällen var man alltså rätt mör i skallen, och emotionellt halvt förstörd. Det började någorlunde i dag (onsdag alltså), men vid halv tre fick jag ett samtal från Michelle om att stona rymt. Igen. De hade gått upp i byn, men där hade Ann-Kristin sjasat tillbaka dem från de håll de kommit ifrån, och då hade de promenerat ner på linbanevägen (ODJUR!!!). Michelle och Ann-Kristin var sen snabba på att få in de i stallet, så när jag kom upp var allting lugnt. Baron hade visserligen tryckt sig in i "mellanhagen", men Furir och Birk stannade i sin, och där hade det nog aldrig var några problem under dagen.
Hittade ett enda sår idag, vilket ju är lite ironiskt. Boel hade fått ett på ena bakbenet, men jag vet inte ens om det förtjänar att kallas sår, det såg mer ut som att någon rakat bort lite hår...

Minibussen står nu på verkstaden och ska lagas, och det är väl bara att hålla tummarna för att det går fort, annars blir det en fruktansvärd konkurrens om den enda återstående bilen...
Men det var ju inte oväntat, lagen om allts jävlighet säger det ju nästan rätt ut, att det ska hända på den mest opassande tiden.
(Och ja, jag har fruktansvärt dåligt samvete för att jag pajade bilen)

Imorgon är det "juldansen" i Arvidsjaur, vilket tidigare i veckan var en av de saker jag såg fram emot lite grann i alla fall. Inte som det ser ut nu. Att halta omkring på ett knä som liknar en fotboll och försöka sig på några moves är inte riktigt sååå lockande... Det blir ändå så att jag far dit, men hela kvällen lär bli skötsam, har nämligen 2 prov på fredag förmiddag.

Nog klagat! Efter att ha gått runt och varit deprimerad precis hela dagen har mina depressions-smurfar körts ut ur sinnet och allt känns aningens lättare. Jag kan inte hitta något som känns otroligt roligt och peppande, men det är å andra sidan inte nattsvart heller!

Draget i bilen skulle ha funnits på Idol-finalen istället.

Förra inlägget var ett jubileumsinlägg, jag har nu skrivit 100 inlägg på bloggen! 101 med det här.

Jag missade trist nog bussen imorse, och kunde därför varken se Lucian på skolan (som tydligen hade varit både bra och patetisk) eller göra ett VG-prov som jag planerat in på eftermiddagen. Eller fråga Lars-Håkan om lite kemigrejor inför kemiprovet på måndag.
Jag ägnade istället dagen åt att vila, läsa, försöka hitta ny musik och nya filmer, promenera och sedan stalla.

Jänta fick först följa Magda/Kerstin och Maja/Birk ner till vändplanen i berget, sedan ägnade vi oss åt lite produktiv pulsning på ängarna. Det var behövligt, Jänta var alldeles pigg och knorrig. I början. När vi kom in var hon nöjd och glad, och tyckte nog att det varit värt det.
Furir fick också pulsa, men trots att jag travade och galoppera drygt 30 minuter i sträck fick jag inte upp något värre flås på honom, bara under de små galoppbitarna. Fast nog tror jag han blev lite trött ändå, han försökte sakta av ibland, och när vi kom in var han faktiskt lite skummig mellan bakbenen (ett bra tecken!).
Boel körde jag med loksele och järnvagn upp till andra vändplanen i berget, vilket är ungefär 5,5 km fram och tillbaka. Lyckligtvis hade ingen hunnit ploga än, så den lilla svarta fick upp flåset riktigt bra. Tyvärr är det väl inget jättebra tecken, att hon blir flåsig av det arbetet alltså, men vi jobbar på saken. Imorgon ska vi ut till soptippen och jobba med lite lättare utrustning, men kanske i lite högre tempo.

Senare på kvällen fick jag låna BMW:n när jag körde över till Sarah för att se Idol-finalen. Pausen ägnades åt att cruisa runt i byn, och efteråt, när jag lämnat av Isabelle, tränade jag lite sladdning. Jag har förhört pappa om lite trix sen sist jag körde, så idag gick det faktiskt riktigt bra. Jag kände mig rätt elit, och vågade mig till och med in på Malåborg för lite bus där. Nyttigt!

Idol-finalen var ingen hit, måste jag säga. Jag är i för sig inget fan av idol, men finalen tycker man ju ska kunna roa alla. Men nej, istället väljer man den tråååkigaste, seeegaste vinnarlåten, stoppar in ett tenor-pojkband som underhållning och viker av från den röda tråden med människor som Gynning och de tidigare Idol-deltagarna? Helt obegripligt för mig. Att Jihde sedan suger på att skrika och peppa publiken (ja, fast Johan Palm var ju inte mycket bättre, märkte ni det?) gör ju inte saken bättre. Det enda intressanta var väl Kevins seger-hopp ute på platån. Och jag får väl ta och ge pluspoäng för att finalisterna fick sjunga sina "rock-låtar".
Till nästa år: MER DRAG!!!

Imorgon blir det stallet på förmiddagen, sitta i kassan på stallets Luciashow från halv tre till...? Till pausen, var det sagt, vilket borde vara vid 4. Sedan är det järnet till Luciacupen i idrottshallen, innebandy för de som inte vet, och så kvällsfodring vid 8-9. Kanske inte så lyckat att lägga stallets Luciashow och Luciacupen samtidigt? Även om det är olika intresseområden.
Förhoppningsvis hinner jag fota uppe i stallet (hade tänkt låta Baron showa lite), på Luciashowen OCH innebandyn. Tvivlar på att det går att lägga upp på bilddagboken (eftersom att vårat internet är så fruktansvärt segt), men man kan ju alltid hoppas.

Hittade ett släktskap bland hingstar...

Visste ni att Ulfrigg, Prins Vinter och Prins Juventus kommer ur samma modersstam? Ulvi som mormorsmor, eller någonting sånt där. Det var faktiskt smått intressant.

Onödigt vetande klockan 12 på natten.

Jag sitter här och plågar mig själv genom en rent ut sagt äcklig film. Raice your voice med Hillary Snuff... -.- Varför? Enbart för att Three Days Grace var med i början, och för att jag innerligt hoppas att de ska dyka upp på fler ställen i filmen. Hittills ser det inte så ljust ut, så jag försöker skutta lite grann för att hitta rätt. Ingenting än... *suck*

Jalle startade ikväll och kom in på sista peng-platsen, från 2 tillägg med bästa tiden. Nåja, bättre än ingenting. Jessica Lindgren, som har "min" Bodbäcksjill, vann med ett av sina ston, Elnetta, i ett annat lopp. Kul med Skelleftebor! Köttbullen Face The Evil fixade oxå en seger, och jag lovar, den hästen ser faktiskt ut som en köttbulle. Eller snarare två köttbullar med någon slags korv emellan.

Jag var ute med Snurran och Boel samtidigt ikväll, med Boel på släp pulsade jag och tant Brun runt på ängarna i snön, och det gick faktiskt riktigt bra. Tills Boel blev överambitös och Jänta trött och arg. Inte ofta man ser Boel uttrycka 2-årstokigheter, men det gjorde hon, galopperade runt oss och retade förmodligen gallfeber på Jänta. Jobba fick de iaf göra.
Imorgon fortsätter snöpulsandet för Snurran, medan Boel ska få dra ur sig i vagn.

Stallägaren är borta, och Baron ska sättas igång den 15:e, så nu blir det fullt ös i stallet vill jag lova. Ingen vila här inte. Därför har jag döpt hästarna till siffror och gjort upp ett genialt schema. Jag känner mig som Christina Yang i Grey's Anatomy, fast jag är naturligtvis värre. Att döpa hästar till siffror är mycket mer harcore än att döpa människor till sånt. Lite House-stil är det väl också, va? Hur som helst är schemat verkligen genialt, och jag hoppas kunna ha annan fritid än hästarna under lovet också, tack vare det.

Imorgon ska vi få se Lucia-föreställning på morgonen. Sarah pratar fortfarande om förra året, då vi var de enda ur våran klass som var där, och jag får hålla med om att det var smått fantastiskt. De var riktigt, riktigt duktiga. Förhoppningsvis blir det lika bra i år. Då skulle det ju faktiskt vara kul att bli "lussad" för.

Skolan är så gott som över, vi har något Kemiprov kvar, och för min del väntar ett book talk i engelska på tisdag, vilket egentligen är mer ett nöje än en prövning, särskilt nu när jag är så nöjd med boken jag valde (nämnt den tidigare, av Terry Pratchett). Vi skulle även lämna in en svenska-uppgift, men det känns också ganska lugnt, sånt brukar jag kunna knåda ihop ganska snabbt. Efter lovet har vi lite mer, då ska vi lämna in PA-rapporten (projektarbete), hemprov i biologi och ett hemprov i fysik. Plus att vi har nationella i matte (usch!).
Nåja, sånt har jag väl överlevt tidigare.

Jag insåg för någon dag sedan att bussresorna inte längre är dryga som långfil. Nej, ta till exempel en måndag (en dag jag oftast inte far till stallet), då är bussresan till skolan en av höjdpunkterna under dagen (patetiskt, eller hur?!). Kliva på bussen i mörkret där kring kvart i sju, och sedan försöka somna fram till Lainejaur, sen totalt mörker tills jag vaknar vid busschaufförsbytet, och sedan totalt mörker till korsningen in till skolan. Det är däremot ingen höjdpunkt, att vakna vid skolan alltså. Nej, då stapplar man ut i äcklig kyla och försöker hitta vägen till matsalen utan att gå in i ett träd eller en bänk eller någon annan människa.
Enda minuset är förstås att det är alldeles för mycket folk på bussen. Och i matsalen. Och över huvud taget i Arvidsjaur. Men mest störande är det naturligtvis att folket på bussen på måndagar inte alls finns med på min topplista. Nej, dessa 91:or och 92:or klarar jag mig alldeles utmärkt utan.

Önskar att Trapts "Who's going home with you tonight?", har fått nöta den på Youtube hela sommaren/hösten/vintern för att den inte finns att få tag på någon annanstans... Suck. Livet kan vara en sådan uppförsbacke ibland, särskilt när såna här i-landsproblem sätter hinder i vägen för min lycka. Vi pratade om musik på frukosten imorse, och de flesta höll med om att det inte kommit ut någon ny, bra musik på länge. Oskar påstod att det inte kommit ut något bra sen 80-talet?! Nej, jag skojjas, men han är uppenbarligen född i fel generation.
Ja, nu finns det väl en del lovande musik ute, men det är inte lätt att få tag på...

Jag tittade i hingstkatalogen idag. Igen. Det går helt enkelt inte att låta bli, det är som en drog! Alla dessa fina hingstar... Nog hade det suttit bra med några miljoner och ett antal fina avelsston nu, som man kunnat planerat hingstval till, som någon slags uppmuntran mitt i den mörka vintern.
Idag var det Amor Even (förutom Bokli-hingstarna och Frigg Mollyn) som jag satt och dregglade över. Kåringsnämndens uttalande är näst intill perfekt och han är ju så fin! Synd att det är Elding i honom... "/ Men det är rätt Elding, via Pål Even, så det är ju allting någonting bra!

Nej, nu ska här inte svammlas mer. Jag ska gå och gråta mig till sömns över att jag inte kan lyssna på min fina musik så här när jag behöver den.

Vem trodde att jag skulle bli kär?

Jag har gått och blivit kär. Och inte i vem som helst! Nej, det är faktiskt Terry Pratchetts Death i "Thief of Time" som fångat mitt intresse. För er som inte läst Terry Pratchett (hade inte jag heller innan den här engelska-uppgiften), så är Death döden personifierad. Passande namn, eller hur?
Den här killen är till utseendet ett skelett med en svart kappa på, inte så chokerande, men har en helt fantastisk personlighet, så det yttre får stå tillbaka för det inre. Den här gången. Efter att desperat och kärlekstörstande bläddrat igenom boken för att hitta alla bitar om Döden har jag även fått veta att han har en vit häst som heter Binky! Namnet på hästen kan ju få en att tveka lite, men det är ju trots allt en skimmel, och vilken flicka kan motstå en fantastisk personlighet på en vit häst?! Jag är inte av de ytterst få flickorna.
Tyvärr verkar boken inte handla om min drömprins, så jag känner mig inte så motiverad att läsa ut den.

För att spinna vidare på kärlek och böcker...
Jag börjar med det som angår det senare nämnda. Jag, Sarah och Isabelle åkte in till Skellefteå och såg bio lördag kväll. Vi såg Twilight, som tydligen ska vara en stor succé (?) och som är baserad på boken med samma namn (nåja, på svenska heter den något annat, löjligt). Jag har faktiskt nyläst den boken, eller i alla fall börjat på den, och boken var inte alls dålig. Filmen var sämre, även om jag, efter att ha läst boken, troligtvis förstod bättre vad filmskaparna ville åstadkomma. Jag vill inte säga att den var dålig, för den går inte in på min 10 i top-lista för dåliga filmer, men jag blev inte frälst. Något med filmen var det ändå, för det är nog första gången jag gått ifrån bion, eller soffan, och känt medlidande för filmskaparna, som inte alls har en lätt uppgift. Tidigare har jag bara tyckt att de bakom filmen var inkompetenta.
Personlig utveckling för min del, kanske?

Jag fortsätter med kärlek. Egentligen har det inte alls med kärlek att göra, men jag bara MÅSTE säga att de 2 låtarna som ligger ensamma på spelningslistan nu är Running in your veins med Renegade Five och Lips like Morphine med Kill Hannah. Jag gick vilse, ett tag, i allt mainstreamande tillsammans med mina tossiga vänner, men nu har jag hittat hem igen, och det känns hur skönt som helst.

Jag hade ju bestämt mig för att lägga ner Plaskis-grejen. Och det har jag faktiskt lyckats göra. Tyvärr är jag lite för lättpåverkad och efter att en eller två föräldrar tackat mig och sagt att de så gärna vill att barnen ska få fortsätta nästa år så hasplade jag på ledarmötet ur mig att jag kunde fortsätta med att vara "fröken", bara jag fick följa min grupp. Ha! Vips står jag där med en egen simgrupp, utan hjälp från någon annan. Jag är en liten, obetydlig, patetisk mes som inte kan säga nej när det behövs!

Boel fortsätter att vara otrolig (nej, jag kunde inte skriva ett helt blogginlägg utan att nämna hästarna), ja, nästan overklig, och jag tänker inte ens försöka tänka på hur jag ska kunna lämna igen henne nästa år. Istället börjar jag fundera på om jag inte borde köpa ut henne och låta Judith ta hand om henne medan jag studerar eller gör andra dumheter... ;)
Fast det är klart... Som jag sa till mina ledarkollegor i simsällskapet så är ju tanken att jag ska gifta mig med min mångbiljardär i slutet på nästa sommar, och då kan jag köpa skolanläggningen och bygga en stalldel så jag kan ha henne där.

Jag kommer inte att kunna ställa av Snurran efter jul, som jag inbillade mig ett tag. Hon var så hurtig vid snöpulsandet idag att hon lämnade den gym-tokige Kim och viktbesatta Anton långt efter sig när det kom till frågan om viljan att motionera. Efter att hon kört slut på mig och vi skrittat hem var hon så nöjd med livet som man kan bli. När hon sedan fick gå ut i hagen och jaga både Boel och Kerstin måste hon ha uppnåt nirvana (nej, förresten, det hade hon nog bara gjort om hon sluppit täckena)..

Efter att ha ridit Jänta idag, snöpulsat med Furir igår och skrittat Baron ensam för första gången:

"That hoss wasn't built to tread the earth,
he took naturally to the air,
and every time he went aloft,
he tried to leave me there."
- Anonymous Tribute to an Unmanageable Horse