Scoooore!!!

Ingen "stolpe in" utan en vinst rätt i krysset! Precis som det ska se ut!

Furir tampades med duktige Mana Grabben över upploppet.

Furir och Per defilerar med täcke, krans, rosett och blommor.

Pärlan på väg tillbaka till stallet, där det bara blev ett kort stopp innan han fick jogga iväg till dopingen. Det är lite trist när hästarna måste dit, man vill ju helst plocka av i lugn och ro, klappa och duscha av de, men det är viktigt med dopingtest, så man ska inte klaga över det.

Lite dramatik i loppet blev det, varvet från mål. När Myllarfaks kom gående i tredjespår började Per och Furre gå ut bakom, men Mana Grabben kom väldigt snabbt bakifrån och blev störd av "vårat" ekipage, som inte var ute helt i tredjespåret. Jag håller med om att det var trångt och kanske även om bötfällningen, men att det skulle bli diskning (som det var tal om)... Näe.
Mana Grabben fick för övrigt en betydligt bättre rygg i Furir, för Myllarfaks var inte särskilt bra för dagen och kom sist i mål.

Det gick lätt att köra hem sen, trots att jag fick ta en omväg (vidrig omläggning mellan Arvidsjaur och Älvsbyn) och inte var i Malå förrän 2 på natten. Jag kände mig som en Soda Streamer från Furirs lopp till Abborrträsk, och allt är roligt när man är så lycklig!

Nästa helg startar Baron i Sprintermästaren på Skelleftetravet (så då får Baron förhoppningsvis en egen krans ;P) och veckan därpå är det semester och Borlänge på schemat för min del. Oh, härliga liv!

Sommar med student och födelsedag.

Så... Nu har lillbrorsan tagit studenten, jag har fyllt år och sommaren försvunnit.

Studentdagen var i fredags, jag hade fixat ledigt för att gratta lillebror och umgås med familjen. Jag missade deras spelning i sporthallen (de är duktiga, så det kändes lite trist), men sen var jag med. Deras utgång var betydligt mer genomtänkt än vad min i Arvidsjaur var. De hade satt upp plastband och skyltar med namn på klasserna, så föräldrarna kunde samlas runt dessa = göra det lättare för studenterna att hitta till sina närmaste.
Båda mina föräldrar, som alltså är separerade, var på plats och betedde sig riktigt civiliserat, vilket jag är glad över.
Sen var det naturligtvis dags för det traditionella lastbils-åkandet. Det satte liv i vissa minnen, men efter ett tag tröttnade jag på att se skrikande (en del fulla) studenter åka runt, runt på lastbilsflak. Och det tycker jag är förståeligt.
Så istället för att svettas på torget åkte jag ut till Gäddträsk för att hälsa på Jänta och lillan. De lever som prinsessor där, går i en stor gräshage med ett annat sto, Ulrikke e.Ulfrigg med ett hingstföl e.Moe Odin. Jag blev väldigt varmt mottagen och stod och surrade en bra stund med Emma, hon som fixat hit Bokli Eld från Norge.
Åh, vad jag hoppas att det går bra för det här stuteriet! Det ligger en sån otroligt trevlig stämning över gården och hästarna ser ut att må så fantastiskt bra. Hingsten verkar vara smått gudomlig att ha, och enligt hingsthållarna är han en riktig tjejtjusare som sköter den naturliga betäckningen själv, på ett klokt sätt.

På lördagen blev jag 21 år, men det känns naturligtvis inte som det. Jag hade ingen ångest över att bli äldre, men var väl heller inte eld och lågor. Tänk vad födelsedagar var viktiga när man var mindre! Så är det icket numera, varför vet jag inte. Man hittar väl viktigare saker att bekymra sig om.
På kvällen åkte jag och 3 av mina vänner till Lycksele för lite firande. Vi tänkte passa på under studenthelgen, och på lördagen räknade vi med att det inte skulle vara lika mycket av den yngre varan ute. De har ju liksom gjort bort det under veckan. Och mycket riktigt, det var mer folk i våran ålder och uppåt än de där stökiga med vita mössor.

Jag gjorde av med pengar i lördags på hotellet men spelade tillbaka en del ikväll när jag satte plats på de två Lome Kongen-döttrarna Grändens Lomma och Höstbopetra. Det var ett inskolningslopp för 3-åringar och förutom dessa två fina tjejer så var även Spik Bestas syster Faks Besta och grannstallets Kallinas syster Kallmoa med. Tyvärr kom de inte med bland de tre. Första plats tog (naturligtvis) Jan-Olov Perssons Guli Rask, och därefter sprang de två förstnämnda stona in (klirr, klirr i kassan!).

Det stekheta vädret försvann, men det kändes nästan, nästan, nästan lite som en befrielse. 30 grader plus tär på krafterna, och jag låg ärligt talat mest inne, särskilt efter att jag bränt mig rätt hårt på axlarna...

I helgen startar Furir på V75 i Boden, det är midnattstrav och härlig travsport på schemat. Jag har nog tänkt mig dit, om pappa gör bort eller kan tänka sig skjuta upp mekandet med bilen till på söndag. Det är inte ofta man får se så fina hästar här uppe i norr, så man bör passa på!
Tyvärr säger SMHI att det blir molnigt och regn, men man ska inte alltid lite på de där meteorologerna! Naturen har sin egen vilja, och i år vill den kanske välsigna Peabtravet med lite sol.

Jag serverar en härlig sommarbild!

1 juni var kalasfin, 2 juni ser ut att bli sådär, men juni it is! Midsommarmånaden, födelsedagsmånaden, Peace and Love-månaden, semestermånaden (nåja, nästan iaf)! Om ungefär en månad, lite mindre t.o.m., bär det av ner till Borlänge och sen vidare till Tyskland. Härligt!

Vi åkte och lämnade Snurran och Lillan hos Bokli Eld förra veckan. De fick komma ut i en stor, grön sommarhage (med polarband.. ;) ) direkt, och oj, vad de såg ut att trivas! Planen var att de skulle få gå med ett annat sto (+ föl), och ägaren har frågat om det går att ha kvar de där tills han kommer hem i mitten på juli. Det blir naturligtvis lite tomt hemma, men jag tror inte Ytterberg kan erbjuda lika fantastiska hagar som de har där i Gäddträsk!
Bokli Eld var också vid god vigör, det är verkligen en värdig herre. Han går i en hage mellan stohagarna och måste känna sig som en riktig kung. Inte helt dåligt att vara avelshingst kan jag tänka mig...

Torsdag, idag alltså, är röd och jag är alltså ledig. Helt och hållet. Även måndag är ett sådant undantag, och det känns sköööönt! Lite försmak på semestern kanske? Fast jag hade tänkt göra nytta som att städa bilen... Inte lika mycket semester över det.

På lördag åker vi misskötsamma ungdomar till Talludden och ska... Ja, vad man nu riktigt gör på Talludden. Det brukar kunna vara kul, om man inte är chaffis, och blir vädret bra ska man nog kunna göra nåt av kvällen. Kvällen innan ska jag och Sarah på bio, det blir tungt att gå upp på lördag morgon och köra två distrikt med tidningar... Men vad gör man inte för lite kultur! Och jag kan ju sova under dagen sen.

Igår kväll, innan jag for till Sarah och såg the Frighteners, spanade jag in bostadsutbudet i Uppsala och Umeå (Umeå utifall att). Jag står ju redan i kö på de flesta ställena, och kan konstatera att det verkar lättare att få boende i Uppsala än i Umeå. Bra! Tyvärr är Uppsala bra mycket större och jag vet inte alls vilka områden som är vilka och vart de ligger. Har läst mig till att SLU:s campus ligger på Ultuna, och visst skulle man vilja bo med andra biologibesatta människor! Men det fanns många, många fler områden där också.
Det är en djungel, helt klart! Men en rätt rolig sådan.

Igår kväll fick Shahad och en av hennes kompisar följa med upp till Ytterberg. Jag slängde upp de båda två på Boel och så fick de skritta henne på stallplanen (på hackamore!). På med hjälmar, men i övrigt fick de knata runt själva. Kanske inte så mycket säkerhetstänk i det, men hästen är snäll och jag var inte på humör att leda.
Tjejerna fick faktiskt tugga grus, men det kan man inte påstå var hästens fel. Att sitta två stycken barbacka på en häst i trav är minsann inte lätt! Det säger ju sig självt att om en tappar balansen gör den andra också det. Jag har själv testat, ett antal gånger faktiskt, men hittills klarat mig från att falla av.
Det hela gick iaf bra och jag slängde upp de efter 5 minuters andningspaus.
Jag tror att det är viktigt att inte göra avfallningen till en för stor grej, för det är faktiskt inte hela världen. Vanligtvis får man lite skrapsår, utflugen anda och (säkert det som tar mest ont) ett skadat ego. Och ju fler gånger man faller av, desto mindre rädd blir man för det och det är säkert därifrån det där talesättet kommer. Ni vet, det där om att man ska falla av 100 gånger innan man är en bra ryttare. För sitter man och är rädd för att falla av, då går det nog inget vidare att rida heller.

Nu ska jag fylla på spolarvätska och tanka bilen, förmodligen blir det en sväng upp till stallet också, när jag lix är på väg åt det hållet. Sen måste jag väl ta tag i den där städningen... Blä!