När jag nu har sett resultatet av dagens 3-åringslopp och startlistan till Solänget på onsdag kan jag inte låta bli att gräma mig över att jag inte vågade anmäla Boel. Hon hade inte kunnat vara med där framme, men skulle nog inte ha haft några problem med att hålla sig i "klumpen". Så varför anmälde jag inte?! Jag vet precis varför (jag tänker inte mata in allt här på bloggen) och det behöver inte vara ett dåligt val i slutändan, det bara känns så just nu.
Nåja, de goda nyheterna är att Furir äntligen fick sin årsseger! Och den var han värd! Furiren är en riktig kämpe och har rätta inställningen, det har ju bara inte fungerat med travet i högre tempon. Nu har den fantastiske Per Gustafsson fått ordning på det, och idag strålade killen (hästen alltså) istället för den icke närvarande solen.
Segertiden blev 28,7 och 25 000 kr trillade in (om man inte räknar med spelet förstås).
Annas Ima galopperade i sista sväng och tappade en pengachans. Trist, tycker jag, men fullt förståeligt om han tröttnade. Det blev nämligen hela 4 omstarter och först på det 5:e försöket kom ekipagen iväg, efter att en häst lämnat banan på ett väldigt oroande sätt. Nummer 9 var alldeles för het mellan öronen och utgick i vild galopp (nåja, ut från själva banan gick det väl lite långsammare). Inte speciellt charmigt, och jag förstår att montén får dåligt rykte när det gång på gång blir omstart och det tycks vara olika ryttare som gör felen.
Å andra sidan får de ju inte lika många träningstillfällen, men då får man väl ta saken i egna händer och försöka träna utanför lopp!
Efter turen till Skelleftetravet idag fick jag snabbgöra stallet för att få in de hungriga hästarna och sedan red jag Boel en sväng. Och nu till en händelse med stort H i Boels utbildningshistoria. Vi galopperade nämligen för första gången idag! Boel tyckte nog att det var rätt konstigt och när hon tyckte att det gick för långt (dvs. när vi galopperade en längre sträcka) så bröt hon helt sonika ner i pass eller trav. Men det gick! Och på slutet galopperade jag från bäcken upp till byavägen, vilket ju är en bit.
Det blir en bra träningsform nu i vinter! :)
Jag älskar Posten, både tjänsten och arbetet. Igår fick jag brev från just Posten och detta innehöll ett nytt kontrakt och ett schema över november månad. Hihi! Jag skulle dessutom få "utbilda mig" en dag, vilket förmodligen innebär att jag antingen får gå in mig på ett nytt distrikt, ett i Malå eller kanske lantbrevbäringens distrikt? Dessutom fick jag bara en måndag, vilket är den jobbigaste dagen. Yeah!
Jag fick en trevlig överraskning när jag kom hem från stallet idag; ett tomt hus!
Tydligen sover pappa och co över i Umeå och kommer inte hem förrän imorgon kväll. Halleluja! Det blir en härlig fredagkväll och lördag med andra ord, och jag ska passa på att njuta av att ha ett helt hus för mig själv. Tyvärr finns det även nackdelar med det, ikväll kom till exempel två utklädda barn förbi och ställde standardfrågan "bus eller godis"... Turligt nog hittade jag chips i skafferiet, och de räknades tydligen som godis. Räddad från Halloween-tricks!
fredag 30 oktober 2009
torsdag 29 oktober 2009
Norrland blev en besvikelse.
Så var man tillbaka i Malå.
Efter att ha kollat väderleksrapporten och hört rykten trodde jag att jag skulle mötas av mer, och torrare, snö än vad som lagt sig när jag åkte, men där bedrog jag mig. Inte en millimeter mer snö, bara kallare.
Det är verkligen inte ofta jag säger det, men snälla, ge oss lite mer snö!!!
Jag har redan hunnit lämna av den nyinköpta hästutrustningen i Ytterberg. Det blev inte bättre än att jag och Hanne svängde om där på vägen hem från Bastuträsk och klappade lite på djuren. Nöden har ingen lag, så att säga. Och så fick ju Hanne spana på "fölet", varefter hon dystert konstaterade att han inte var så liten längre.
Nu sitter jag här och väntar tills klockan blir eftermiddag och jag kan fara upp och stöka runt. Efter 4 dagar av hästlöshet (om än vi skymtade några i Skåne) och 18 timmar på tåg kryper det lite i kroppen.
Jag misstänker att göralösheten kommer att gå över illa kvickt. Tittar jag i min almanacka och i påminnarlistan ser jag att det finns en hög med saker att göra... Bankbesök, jobbcoachsbesök, biblioteksbesök, frisörbesök...
Jag fick en bekräftelse på min jobbansökan till brevbärare i Kiruna, får se om de hör av sig mer än så. I såna fall skulle det bli en intervju, och det ska man, enligt min jobbcoach, ha varit på någon gång i sitt liv, om inte annat för erfarenhetens skull. Vi får se var det hamnar.
Manda, lumparen från Boden, är hemma på permis och henne ska jag försöka träffa på. Lördag är jag chaffis, och får jag tid kör jag iväg en sväng till Adak då för att säga hej. Och se vad hon klätt ut sig till. Och förstås vad alla andra klätt ut sig till. Själv är jag inget stort fan av skräcknatten i slutet på oktober, men det är läckert när folk klär ut sig.
Imorgon blir det Skelleftetravet, och av någon anledning är jag jättetaggad. Undra just om det är ett tecken från ovan? Eller Furir som utövar telepati och berättar att han tänker vinna imorgon.
Nej, nu blir det nog en resa upp till stallet ändå. Men jag höll i mig i nästan 2 timmar, det tycker jag var duktigt gjort.
Efter att ha kollat väderleksrapporten och hört rykten trodde jag att jag skulle mötas av mer, och torrare, snö än vad som lagt sig när jag åkte, men där bedrog jag mig. Inte en millimeter mer snö, bara kallare.
Det är verkligen inte ofta jag säger det, men snälla, ge oss lite mer snö!!!
Jag har redan hunnit lämna av den nyinköpta hästutrustningen i Ytterberg. Det blev inte bättre än att jag och Hanne svängde om där på vägen hem från Bastuträsk och klappade lite på djuren. Nöden har ingen lag, så att säga. Och så fick ju Hanne spana på "fölet", varefter hon dystert konstaterade att han inte var så liten längre.
Nu sitter jag här och väntar tills klockan blir eftermiddag och jag kan fara upp och stöka runt. Efter 4 dagar av hästlöshet (om än vi skymtade några i Skåne) och 18 timmar på tåg kryper det lite i kroppen.
Jag misstänker att göralösheten kommer att gå över illa kvickt. Tittar jag i min almanacka och i påminnarlistan ser jag att det finns en hög med saker att göra... Bankbesök, jobbcoachsbesök, biblioteksbesök, frisörbesök...
Jag fick en bekräftelse på min jobbansökan till brevbärare i Kiruna, får se om de hör av sig mer än så. I såna fall skulle det bli en intervju, och det ska man, enligt min jobbcoach, ha varit på någon gång i sitt liv, om inte annat för erfarenhetens skull. Vi får se var det hamnar.
Manda, lumparen från Boden, är hemma på permis och henne ska jag försöka träffa på. Lördag är jag chaffis, och får jag tid kör jag iväg en sväng till Adak då för att säga hej. Och se vad hon klätt ut sig till. Och förstås vad alla andra klätt ut sig till. Själv är jag inget stort fan av skräcknatten i slutet på oktober, men det är läckert när folk klär ut sig.
Imorgon blir det Skelleftetravet, och av någon anledning är jag jättetaggad. Undra just om det är ett tecken från ovan? Eller Furir som utövar telepati och berättar att han tänker vinna imorgon.
Nej, nu blir det nog en resa upp till stallet ändå. Men jag höll i mig i nästan 2 timmar, det tycker jag var duktigt gjort.
tisdag 27 oktober 2009
Fint höstväder i Skåne.
Jaha, så var Tingsryd-tripen överstökad. Ni kan kanske ana er hur det såg ut när jag kom ut ur affären. Jo just det, händerna fulla. Tyvärr fick jag inte med mig det som jag tyckte jag hade mest behov av; ett vintertäcke med hals. Täcket jag ville ha var slut, och när jag sedan tittade på de andra tänkte jag: "nej, om jag verkligen ska ha ett vintertäcke med hals (rysningar) så ska det tusan vara något som ser bra ut".
Jag lyckades ändå slösa slantar och kom ut med ett ridtäcke, ett körtäcke, ett fleecetäcke, ett schabrak, ett bett, boots, en svettskrapa och ett grimskaft. Och så måste jag alltså beställa det där vintertäcket. Det blir med andra ord att dags att rensa skåpet igen.
Vädret har varit so-so sen vi kom, men idag ser det ut att spricka upp. Tur är väl det, nu tar jag mig ut för lite fotning, och så blir rundan på stan inte ett helvete. Förhoppningsvis blir det bio ikväll (igen, igår kväll såg vi Fame), då är det Flickan som lekte med elden som gäller. Mamma följer nog med, vilket kan vara bra om man behöver hålla hand. Ja, det är så jag väntar mig filmen.
Det blev ingen start för Boel på fredag, men Furir går ut i ett lopp, så någon försvarar stallfärgerna! ;) Det är ett lopp med 25 000 kr i förstapris och det är en brokig skara, åldersmässigt sett, som kämpar om slantarna. Furir, Wessel Egden och Guli Pirat är de yngsta som är med, äldsta är 10-åriga Guli Jo. För Furirs del blir det på sätt och vis snällare motstånd, men alla lopp ska köras, och nog måste han pinna på rätt bra för att komma fram. Troligtvis åker jag ner till stan för att beskåda underverket.
Anna Fjellner, stallgrannen, ska också ut med sin Ima Comet, den här gången i montéloppet. Jag håller tummar och tår!
Jag lyckades ändå slösa slantar och kom ut med ett ridtäcke, ett körtäcke, ett fleecetäcke, ett schabrak, ett bett, boots, en svettskrapa och ett grimskaft. Och så måste jag alltså beställa det där vintertäcket. Det blir med andra ord att dags att rensa skåpet igen.
Vädret har varit so-so sen vi kom, men idag ser det ut att spricka upp. Tur är väl det, nu tar jag mig ut för lite fotning, och så blir rundan på stan inte ett helvete. Förhoppningsvis blir det bio ikväll (igen, igår kväll såg vi Fame), då är det Flickan som lekte med elden som gäller. Mamma följer nog med, vilket kan vara bra om man behöver hålla hand. Ja, det är så jag väntar mig filmen.
Det blev ingen start för Boel på fredag, men Furir går ut i ett lopp, så någon försvarar stallfärgerna! ;) Det är ett lopp med 25 000 kr i förstapris och det är en brokig skara, åldersmässigt sett, som kämpar om slantarna. Furir, Wessel Egden och Guli Pirat är de yngsta som är med, äldsta är 10-åriga Guli Jo. För Furirs del blir det på sätt och vis snällare motstånd, men alla lopp ska köras, och nog måste han pinna på rätt bra för att komma fram. Troligtvis åker jag ner till stan för att beskåda underverket.
Anna Fjellner, stallgrannen, ska också ut med sin Ima Comet, den här gången i montéloppet. Jag håller tummar och tår!
söndag 25 oktober 2009
Även från Skåne kan man hålla koll på kallbloden.
Nu har Norrlands elittränare och stjärnskott anlänt till Skåneland. Höstträden bugade sig respektfullt när vi susade förbi i mammas Ford och de 2benta skåningarna stirrade med tefatsögon på de 3 norrländska miraklen.
Det blev inget högskoleprov för mig, och det var nog lika bra. Resan ner till min mor är inte något man gör på ett ögonblick, och hade jag haft en 8 timmars-dag i skolbänken innan det hade jag nog varit bra sliten vid ankomsten. Som det blev istället hade jag tid att städa lite, packa, skriva klart min jobbansökan (så gott som) och rida Snurran en sväng i berget.
Det blev en skakig natt ner till Stockholm, från Bastuträsk. Jag fick i för sig en liggkupé (delad med 6 andra damer), men bäddarna är stenhårda (och jag brukar inte vara den som klagar på för hårda sängar) och som sagt skakar det en hel del, så sömn fick jag inte mycket av. Inte i sträck i alla fall. Sedan följde lite planlöst vandrande på Centralen innan X2000 bar mig ner till Hässleholm. Varför har vi inte såna tåg uppe i Norrland? Jag skulle definitivt bli stamkund.
Nu har jag 2-3 dagar på mig att göra... Ja, vad jag nu vill göra. Det var tänkt att vi skulle se musikalen Oliver Twist, men den visades inte på lämpliga tider, så den får jag stå över. Istället planerar vi två biobesök; Fame och Flickan som lekte med elden. Och så lär det bli en trip upp till Tingsryd, där jag ska försöka hitta täcken till min nu rakade häst (vintertäcke med hals, skrittäcke, körtäcke, ännu ett fleecetäcke alternativt ulltäcke)... Opraktiskt är vad det är, men Boel verkar faktiskt trivas i sin nya skrud, så det enda jag kan klaga på är hur oekonomiskt det är. Jag ska även försöka hitta ett halvstängt huvudlag, senskydd (inte de som är mode nu, utan den äldre modellen) och några riktigt stora boots som jag kan ha när Boel ska få börja galoppera (så hon inte trampar av sig en sko eller två).
Fota ska jag också försöka göra, för här är det fortfarande höstfärger, och förhoppningsvis kan jag väl få till några som är värda att spara tills jag blir gammal och grå.
Det här är vad kallblodsfantasterna har att se fram emot i november, den norska avelsvärderingen!
Det blev inget högskoleprov för mig, och det var nog lika bra. Resan ner till min mor är inte något man gör på ett ögonblick, och hade jag haft en 8 timmars-dag i skolbänken innan det hade jag nog varit bra sliten vid ankomsten. Som det blev istället hade jag tid att städa lite, packa, skriva klart min jobbansökan (så gott som) och rida Snurran en sväng i berget.
Det blev en skakig natt ner till Stockholm, från Bastuträsk. Jag fick i för sig en liggkupé (delad med 6 andra damer), men bäddarna är stenhårda (och jag brukar inte vara den som klagar på för hårda sängar) och som sagt skakar det en hel del, så sömn fick jag inte mycket av. Inte i sträck i alla fall. Sedan följde lite planlöst vandrande på Centralen innan X2000 bar mig ner till Hässleholm. Varför har vi inte såna tåg uppe i Norrland? Jag skulle definitivt bli stamkund.
Nu har jag 2-3 dagar på mig att göra... Ja, vad jag nu vill göra. Det var tänkt att vi skulle se musikalen Oliver Twist, men den visades inte på lämpliga tider, så den får jag stå över. Istället planerar vi två biobesök; Fame och Flickan som lekte med elden. Och så lär det bli en trip upp till Tingsryd, där jag ska försöka hitta täcken till min nu rakade häst (vintertäcke med hals, skrittäcke, körtäcke, ännu ett fleecetäcke alternativt ulltäcke)... Opraktiskt är vad det är, men Boel verkar faktiskt trivas i sin nya skrud, så det enda jag kan klaga på är hur oekonomiskt det är. Jag ska även försöka hitta ett halvstängt huvudlag, senskydd (inte de som är mode nu, utan den äldre modellen) och några riktigt stora boots som jag kan ha när Boel ska få börja galoppera (så hon inte trampar av sig en sko eller två).
Fota ska jag också försöka göra, för här är det fortfarande höstfärger, och förhoppningsvis kan jag väl få till några som är värda att spara tills jag blir gammal och grå.
Det här är vad kallblodsfantasterna har att se fram emot i november, den norska avelsvärderingen!
- Horgen Tore, f.2006, e.Spikeld u.Horgen Laila ue.Auvin, 13 starter: 3-7-1-2, rek. 27,0M 27,2aM, 863 538 nKr (Norsk Kriterievinnare 2009)
- Særpefanten, f.2005, e.Moe Odin u.Rilitha ue.Alm Rigel, 27 starter: 7-8-5-3, rek. 26,3M 24,4aM, 1 312 711 nKr (Svensk Derbyvinnare 2009)
- Voje Spik, f.2006, e.Spikeld u.Voje Linda ue.Trons Trollmin, 13 starter: 7-3-3-0, rek. 27,2M 27,3aM, 954 363 nKr (Norsk Kriterietvåa 2009)
- Moe Granar, f.2003, e.Braute u.Moe Vilja ue.Lyngsvarten, 50 starter: 17-14-8-5, rek. 22,9K 23,1aM, 900 700 nKr
- Rokne Eld, f.2004, e.Lome Elden u.Rokne Lill ue.Haakesjur, 32 starter: 4-5-3-15, rek. 27,2M 26,4aK, 367 000 nKr
- Vojefrigg, f.2004, e.Ulfrigg u.Voje Lykka ue.Lykkebron, 20 starter: 11-0-1-1, rek. 25,3M 25,1aK, 458 580 nKr
- Remelden, f.2005, e.Lome Elden u.Remina ue.Finstad Lars, 20 starter: 3-6-3-6, rek. 26,8M 25,5aM, 560 386 nKr
- Norheim Faksen, f.2006, e.Järvsöfaks u.Norheim Elle ue.Elding, 8 starter: 4-2-1-1, rek. 30,8M 27,9aM, 344 861 nKr
- Tin Tveiten, f.2006, e.Sjefen u.Tun Kari ue.Kos Knekten, 15 starter: 4-6-2-3, rek. 28,6M 27,5aM, 541 715 nKr
- Wiking Blesen, f.2006, e.Moe Odin u.Marthe Röder ue.Röder, 15 starter: 8-0-4-1, rek. 29,2M 27,9aM, 443 506 nKr
Heja allihopa, men Voje Frigg, Voje Spik, Moe Granar, Tin Tveiten och Wiking Blesen håller jag tummarna för. Voje Frigg och Moe Granar är väl de enda som inte har Elding eller Järvsöfaks i sig, så jag hoppas det går bra för de...
Jag återkommer med kallblodstankar och information från Sveriges södra ände.
Jag vill även tillägga att jag saknar Sarah och mina älskade 4benta.
måndag 19 oktober 2009
Jag är bara kär i Zac Efron i bilskrotsscenen.
Jag blev tvungen att lämna ett citat från Isabelles blogg. Appropå Zac Efron alltså.
Vad som dock bör kommas ihåg är att Isabelle har ställt den här frågan till sig själv, men i mitt namn. Påhittigt. Och så säger det ju en del om vad för fritid hon har.
"Tror du jag och Zac Efron skulle passa bra ihop /tove johansson, 19 - Ja tove! Det tror jag faktiskt! Ni har samma hårfärg, samma klädstil och samma humor. Du gillar hästar och hans nuvarande tjej ser ju faktiskt ut som en shetlandsponny!"
Egentligen borde jag spara hela texten som hon skrev på sin blogg, eftersom att det är högst troligt att den försvinner imorgon, och det vill vi ju inte. Här hittar ni till min fiffiga väns blogg, förhoppningsvis har hon inte hunnit radera inlägget.
Vad som dock bör kommas ihåg är att Isabelle har ställt den här frågan till sig själv, men i mitt namn. Påhittigt. Och så säger det ju en del om vad för fritid hon har.
"Tror du jag och Zac Efron skulle passa bra ihop /tove johansson, 19 - Ja tove! Det tror jag faktiskt! Ni har samma hårfärg, samma klädstil och samma humor. Du gillar hästar och hans nuvarande tjej ser ju faktiskt ut som en shetlandsponny!"
Egentligen borde jag spara hela texten som hon skrev på sin blogg, eftersom att det är högst troligt att den försvinner imorgon, och det vill vi ju inte. Här hittar ni till min fiffiga väns blogg, förhoppningsvis har hon inte hunnit radera inlägget.
Jag har att pyssla med i vardagen.
Tillbaka i bloggrymden igen.
Här på hemmaplan har det hänt en del, och jag tänker inte redogöra för allt. Vi tar det viktigaste, i rangordning.
Jag och Snurran klampade på söndag eftermiddag in i Ytterbergs paddock för lite markarbete (och hoppning). Efter en häftig uppvärmning ute på 3-delat (gick helt okej, men hon har en del energi, min tjej) jobbade vi lite över bommar och på volt. Snurret var lite för taggad och spänd till en början, men lossnade riktigt snabbt och kändes fin och elastisk. Den känslan höll i sig även under travhoppningen (min bästa vän), så fort jag la upp själva hindret lite mer. Hon hoppade upp sig fantastiskt fint och vi kändes ha både luft och spänst. Personligen kände jag mig lite ur form, men det kommer snart att ändras på (vilket ni ska få höra om senare), och Jäntan kändes ju riktigt trevlig. Underlaget var okej, men efter dagens snö och kyla är det nog under all kritik. Senhösten är en klurig årstid.
Nästa viktiga nyhet är att jag såg High School Musical 3 i lördags. Det var en högoddsare, va?! Jag har för övrigt inte ens sett den första, men det hela gick ju bra ändå. Förutom... Ja, det är en hel del klagomål jag har.
Men... (ja, håll i er hårt nu) Det fanns faktiskt en scen som jag gillade. Bilskrotsscenen. Och... (håll i er ännu hårdare) Zac Efron var ju faktiskt lite het i den låten som de kör där.
Aldrig någonsin trodde jag att det skulle hända mig, men faktiskt, efter filmens slut så var mina kompisar tvungna att knappa tillbaka till just den biten ur filmen, för jag ville se den igen (!). Grabbarna hade så fina moves, och jag är ju lite förtjust i bilar, så jag antar att det var därför den gick hem hos mig. De övriga låtarna och scenerna var däremot inga höjdare. Ja, förutom kyss-scenen då, för tydligen så har de inte gjort något sådant i de tidigare filmerna?! WTF?! Då fick jag och Isabelle förklarat för oss att "det är ju en Disney-film". Tydligen så visas inte sånt i Disney-filmer numera, och inget intimare heller. Ni kan ana er till min och Isabelles besvikelse. Sarah, däremot, var säkert nöjd med livet. Hon är ju inte så förtjust i sådana scener, utan försvinner allt som oftast ut i köket eller på toa då...
En till viktig nyhet är att jag följde med Isabelle och Susanne till badhuset idag för lite motionssim. Motionssim ima (ni får gissa er till förkortningen, det är så fult att jag inte vågar skriva ut det). Det blev ju nästan ett helt träningspass. Och nu är jag ännu mer taggad till att börja träna lite mer. Imorgon ska jag till exempel försöka köpa in riktiga löpdojor, så att jag kanske kan springa lite grann. På onsdag kan det nog hända att jag besöker bassängen igen, och lite styrka, det kan man ju köra hemma.
Boel var inne på banan i lördags, då passade vi även på att hämta hem storstjärnan Baron (som alltjämt strålar). Boel gjorde väl vad hon skulle, men inte mer. Hon trivs inte alls på banan utan sällskap, och med det helstängda blev det nog än värre. Att hon sedan inte fått ett jobb på bra länge (typ 2 veckor) kan säkert ha påverkat hennes stil och motivation lite grann. Nu får vi se om det blir någon start den 30 oktober. Arne skulle vara snäll och köra in henne till banan nu på lördag, om vi får sällskap till henne, och börjar hon då röra ordentligt på benen kanske hon får gå ut i inskolningsloppet. Annars siktar vi på november-starter istället.
Det lutar för övrigt allt mer åt klippning... Usch så obekvämt. Nu blir det en massa täckes-inköp, och så måste jag fundera på hur hon ska klippas...
Jag hittade en platsannons i Kiruna idag, de sökte 2 vikarierande brevbärare där. Dit ska jag söka, mest för att testa på en riktig sökning, och min jobbcoach tyckte att det kunde vara bra träning om jag fick komma på en anställningsintervju också. Tydligen är det något alla borde träna på någon gång i livet...?
Älva kör jag näst intill själv nu. Judith fick gå bredvid sist, och även om det hela gick bra i slutändan var det nog bra att hon var med. Älva har nämligen tuffat till sig en del, och är inte försiktig runt varken slammer eller skaklar. Så när vi var på väg hemåt och en svagt traktorljud hördes bakom oss (låååångt bakom oss) beslöt sig den lilla damen för att blåsa upp sig och stajla lite. Det gillade kusken inte. Det finns för mycket som kan gå fel med unghästar och vagnar för att det ska vara charmigt. Skärpte sig gjorde hon inte förrän vi börjat nedstigningen mot stallet, men som sagt gick det ju faktiskt bra även då hon skulle showa lite, om än det var obehagligt för mig.
Jag nöjer mig med det för idag (ja jisses, det blev ju bara en halv roman, nästa gång siktar jag på en hel), och försöker uppdatera imorgon igen. Som sagt blir det ett besök i stan, och så ska jag ut och köra Spring Kerstin, vilket ju alltid är intressant.
Här på hemmaplan har det hänt en del, och jag tänker inte redogöra för allt. Vi tar det viktigaste, i rangordning.
Jag och Snurran klampade på söndag eftermiddag in i Ytterbergs paddock för lite markarbete (och hoppning). Efter en häftig uppvärmning ute på 3-delat (gick helt okej, men hon har en del energi, min tjej) jobbade vi lite över bommar och på volt. Snurret var lite för taggad och spänd till en början, men lossnade riktigt snabbt och kändes fin och elastisk. Den känslan höll i sig även under travhoppningen (min bästa vän), så fort jag la upp själva hindret lite mer. Hon hoppade upp sig fantastiskt fint och vi kändes ha både luft och spänst. Personligen kände jag mig lite ur form, men det kommer snart att ändras på (vilket ni ska få höra om senare), och Jäntan kändes ju riktigt trevlig. Underlaget var okej, men efter dagens snö och kyla är det nog under all kritik. Senhösten är en klurig årstid.
Nästa viktiga nyhet är att jag såg High School Musical 3 i lördags. Det var en högoddsare, va?! Jag har för övrigt inte ens sett den första, men det hela gick ju bra ändå. Förutom... Ja, det är en hel del klagomål jag har.
Men... (ja, håll i er hårt nu) Det fanns faktiskt en scen som jag gillade. Bilskrotsscenen. Och... (håll i er ännu hårdare) Zac Efron var ju faktiskt lite het i den låten som de kör där.
Aldrig någonsin trodde jag att det skulle hända mig, men faktiskt, efter filmens slut så var mina kompisar tvungna att knappa tillbaka till just den biten ur filmen, för jag ville se den igen (!). Grabbarna hade så fina moves, och jag är ju lite förtjust i bilar, så jag antar att det var därför den gick hem hos mig. De övriga låtarna och scenerna var däremot inga höjdare. Ja, förutom kyss-scenen då, för tydligen så har de inte gjort något sådant i de tidigare filmerna?! WTF?! Då fick jag och Isabelle förklarat för oss att "det är ju en Disney-film". Tydligen så visas inte sånt i Disney-filmer numera, och inget intimare heller. Ni kan ana er till min och Isabelles besvikelse. Sarah, däremot, var säkert nöjd med livet. Hon är ju inte så förtjust i sådana scener, utan försvinner allt som oftast ut i köket eller på toa då...
En till viktig nyhet är att jag följde med Isabelle och Susanne till badhuset idag för lite motionssim. Motionssim ima (ni får gissa er till förkortningen, det är så fult att jag inte vågar skriva ut det). Det blev ju nästan ett helt träningspass. Och nu är jag ännu mer taggad till att börja träna lite mer. Imorgon ska jag till exempel försöka köpa in riktiga löpdojor, så att jag kanske kan springa lite grann. På onsdag kan det nog hända att jag besöker bassängen igen, och lite styrka, det kan man ju köra hemma.
Boel var inne på banan i lördags, då passade vi även på att hämta hem storstjärnan Baron (som alltjämt strålar). Boel gjorde väl vad hon skulle, men inte mer. Hon trivs inte alls på banan utan sällskap, och med det helstängda blev det nog än värre. Att hon sedan inte fått ett jobb på bra länge (typ 2 veckor) kan säkert ha påverkat hennes stil och motivation lite grann. Nu får vi se om det blir någon start den 30 oktober. Arne skulle vara snäll och köra in henne till banan nu på lördag, om vi får sällskap till henne, och börjar hon då röra ordentligt på benen kanske hon får gå ut i inskolningsloppet. Annars siktar vi på november-starter istället.
Det lutar för övrigt allt mer åt klippning... Usch så obekvämt. Nu blir det en massa täckes-inköp, och så måste jag fundera på hur hon ska klippas...
Jag hittade en platsannons i Kiruna idag, de sökte 2 vikarierande brevbärare där. Dit ska jag söka, mest för att testa på en riktig sökning, och min jobbcoach tyckte att det kunde vara bra träning om jag fick komma på en anställningsintervju också. Tydligen är det något alla borde träna på någon gång i livet...?
Älva kör jag näst intill själv nu. Judith fick gå bredvid sist, och även om det hela gick bra i slutändan var det nog bra att hon var med. Älva har nämligen tuffat till sig en del, och är inte försiktig runt varken slammer eller skaklar. Så när vi var på väg hemåt och en svagt traktorljud hördes bakom oss (låååångt bakom oss) beslöt sig den lilla damen för att blåsa upp sig och stajla lite. Det gillade kusken inte. Det finns för mycket som kan gå fel med unghästar och vagnar för att det ska vara charmigt. Skärpte sig gjorde hon inte förrän vi börjat nedstigningen mot stallet, men som sagt gick det ju faktiskt bra även då hon skulle showa lite, om än det var obehagligt för mig.
Jag nöjer mig med det för idag (ja jisses, det blev ju bara en halv roman, nästa gång siktar jag på en hel), och försöker uppdatera imorgon igen. Som sagt blir det ett besök i stan, och så ska jag ut och köra Spring Kerstin, vilket ju alltid är intressant.
onsdag 14 oktober 2009
Bisarra badhusbilder och bästa Barons banresultat.
Först ska jag se till att rapportera lite mer om vad som hände under helgen.Vi anlände vid ca. halv tolv och gjorde oss genast hemmastadda på campingen där vi skulle sova. Jag gjorde en riktig fuling och smet under bommen när Bosse slog in koden och passerade med sin bil. Ungarna i baksätet skrek och jag gasade, med denna kombination av aktioner tog vi oss in. Ett tag var jag rädd att någon slags väktare skulle komma efter oss och slänga ut mig, men det hände alltså inte.
Insimmet startade vid 13 (för de som inte vet är insim ungefär detsamma som en gemensam uppvärmning där man får testa banorna och pallarna), sedan blev det en låååång eftermiddag med fina resultat. Jag tror ungarna tog 4 eller 5 me
daljer den dagen, och nöjda och glada i hågen passerade vi sedan Tre Kronor för lite mat på vägen hem. Måste passa på att lägga ett gott ord för den restaurangen, för vi fick maten illa kvickt, trots att vi var 11 st.Hem och sova. Neeej, något sådant skulle aldrig hända, även om jag önskade det. Självklart skulle ungarna ut på stan. Och vem fick följa med som barnvakt? Jo, just det. Tove. Efter lite planlöst strövande i kylan tog jag med mig minstingarna hem igen, och där var det bra mycket trevligare, med dusch och nya lakan.
Söndagen inleddes tidigt med insim vid 8. Vid 11 stack vi tillbaka till campingen för lunch och vid halv 2 var vi tillbaka i Eddahallen. Resterande medaljer togs idag, och de flesta var nöjda. En av simmarna fick 2 oturliga diskningar, men rekordsänkte rejält, och tänka sig, då kan man vara nöjd ändå! (är dock inte säker på att h*n var det)
Jag fotade så smått under hela helgen och fick väl till några bilder. Som alltid är det svårt med foto inomhus... Om man inte har en fet glugg, som tidningsmänniskan hade. Nåja, man kan inte få allt här i världen.
Efter helgen hände lite smått och gott, bl.a. 2 tuffa jobbardagar och ett trevligt dressyrpass. Det viktigaste att nämna hände dock idag, ikväll på Umeåtravet för att vara exakt. Baron tog sin tredje raka seger på lika många starter och rekordsänkte ytterligare. Vilket häst! Han hade, som vanligt, en del fuffens för sig, men när det väl blev allvar skötte han sig ypperligt och höll undan för Jan-Olov Perssons Hällsjö Albert. 32,4 med galopp blev det nya rekordet och 25 000 kr tjänade han åt husse. Det blev många klappar efteråt, och jag fick till och med mysa lite med honom utan att han skulle försöka dra lös fler knappar från min fina kappa (Boel lyckades plocka en).
Nu blir det nog ett besök i Skellefteå på lördag. Boel ska få några intervaller i kroppen (behövliga!), och så ska Baron få komma hem för att vila upp sig och sedan vinterträna i snön.
Det drar ihop sig för terminens högskoleprov. Intressant är en underdrift. Det ska bli ruskigt spännande, och jag hoppas att det går lika bra som förra gången, fast gärna lite bättre siffror, om än de förra var bra, de också. Jag försöker plugga lite grann inför det, men det är naturligtvis inte så lätt som det låter. Man vet ju faktiskt inte vad det är för något som kommer. Så det blir en del ordkunskap, lite läsande på engelska och så tittar jag på statistik-uppgifter på nätet och i gamla matteböcker. Matteböckerna försöker jag dock undvika in i det sista, de påminner för mycket om tiden i Arvidsjaur...
Imorgon väntar ett besök av hovis, en dust med tvättmaskinen, förhoppningsvis en hel del läsande och så har jag ju en sim 1:a på kvällen. Den har jag dock tänkt smita ifrån sista stunden och låta Sofia sköta den delen. Sofia som i min assistent, som, förmodar jag, klarade av att hantera Plaskis-ungarna i söndags.
På fredag får jag hoppa in och jobba igen, nu är det halv 8 på morgonen som gäller... *suck* Under sommaren var det kvart i 9 som jag skulle vara där, värsta sovmorgonen ju...
måndag 12 oktober 2009
Efter ett löfte blev det en snabbis.
Jag fick verkligen fullt upp de här dagarna.
Simtävlingen gick kanon, minst sagt. De 8 duktiga simmarna från Malå tog tillsammans 9 medaljer. Inte dåligt med tanke på konkurrensen.
Det var ett stort spektakel som ägde rum under lördag och söndag i Eddahallen. Och vilket läckert ställe! Verkligen högteknologiskt, och allt kändes väldigt professionellt; domare, funktionärer, tävlande...
En del simmare imponerade stort, särskilt de som simmade 1500 m frisim... I relativt hög fart dessutom. Jisses, vilka atleter.
Det fanns ett litet reportage i Norran, och jag ska försöka lägga upp bilder och närmare resultat, när jag får tid över... Jag råkade lova Judith datorn, så jag får fortsätta på det här senare ikväll. Om jag är vaken tills dess att Judith är klar dvs.
Simtävlingen gick kanon, minst sagt. De 8 duktiga simmarna från Malå tog tillsammans 9 medaljer. Inte dåligt med tanke på konkurrensen.
Det var ett stort spektakel som ägde rum under lördag och söndag i Eddahallen. Och vilket läckert ställe! Verkligen högteknologiskt, och allt kändes väldigt professionellt; domare, funktionärer, tävlande...
En del simmare imponerade stort, särskilt de som simmade 1500 m frisim... I relativt hög fart dessutom. Jisses, vilka atleter.
Det fanns ett litet reportage i Norran, och jag ska försöka lägga upp bilder och närmare resultat, när jag får tid över... Jag råkade lova Judith datorn, så jag får fortsätta på det här senare ikväll. Om jag är vaken tills dess att Judith är klar dvs.
fredag 9 oktober 2009
Snurran överraskar lite smått.
Underbara häst!
Och för att klargöra vem det är, eftersom att de flesta 4benta i stallet är underbara, så pratar jag om Jänta nu. Istället för hoppning blev det en tur ut, då underlaget knappast var något att hoppa på. Och vilken tur!
Bergavägen var inte alls så pjåkig. 4 km väg (ca) som fortfarande hade all snö kvar. Någon (?!) hade varit och kört där, så bilspår fick vi stå ut med, men annars var det näst intill orört. Och Snurran, som nu alltså går barfota, var fantastiskt fin! Om jag nämner en viss tur med Mira och Jänta för några vintrar sen vet i alla fall Magdalena vad jag pratar om, medan ni andra får gissa er till hur bra det var. Nu kunde Jänta av naturliga skäl inte göra riktigt samma saker som vi gjorde den turen, än så länge saknas den muskelmassan, men det var inte långt ifrån. Om jag drar bort lite krafft (det är hårfint, men det känns att hon har något för mycket energi), låter henne muskla sig lite mer och fortsätter med det här träningsupplägget tror jag att jag kan få återuppleva något liknande!
Det känns för övrigt att allt sitter kvar. Hon förstår direkt när jag gör "5 galoppsprångs-övningen" och försöker byta så gott hon kan. Öppnorna i skritt var riktigt bra, medan de i trav är lite jobbigare. I slutet av passet kunde jag lyfta henne något i formen och vi fick till några riktigt fina skänkelvikningar! Vi är på G!
Min andra stjärna får vänta tills broddskorna kommer på, då ska hon få dra ur sig, hon med.
Nu drar det ihop sig för avfärd till Skellefteå. Det är Vågspelen jag ska på, som coach/moraliskt stöd/plockare (?). Jag blir borta till söndag kväll, men min hjälptränare Sofia har lovat att ta Plaskis och Judith och Maja skulle släppa mina tjejer i paddocken för lite spring (som sagt; ingen hoppning på det underlaget... "/), så allt ordnar sig även den här gången!
Nu håller vi tummarna för att Malås simlag ska lyckas i helgen, och så blir det jobbartag på måndag.
Och för att klargöra vem det är, eftersom att de flesta 4benta i stallet är underbara, så pratar jag om Jänta nu. Istället för hoppning blev det en tur ut, då underlaget knappast var något att hoppa på. Och vilken tur!
Bergavägen var inte alls så pjåkig. 4 km väg (ca) som fortfarande hade all snö kvar. Någon (?!) hade varit och kört där, så bilspår fick vi stå ut med, men annars var det näst intill orört. Och Snurran, som nu alltså går barfota, var fantastiskt fin! Om jag nämner en viss tur med Mira och Jänta för några vintrar sen vet i alla fall Magdalena vad jag pratar om, medan ni andra får gissa er till hur bra det var. Nu kunde Jänta av naturliga skäl inte göra riktigt samma saker som vi gjorde den turen, än så länge saknas den muskelmassan, men det var inte långt ifrån. Om jag drar bort lite krafft (det är hårfint, men det känns att hon har något för mycket energi), låter henne muskla sig lite mer och fortsätter med det här träningsupplägget tror jag att jag kan få återuppleva något liknande!
Det känns för övrigt att allt sitter kvar. Hon förstår direkt när jag gör "5 galoppsprångs-övningen" och försöker byta så gott hon kan. Öppnorna i skritt var riktigt bra, medan de i trav är lite jobbigare. I slutet av passet kunde jag lyfta henne något i formen och vi fick till några riktigt fina skänkelvikningar! Vi är på G!
Min andra stjärna får vänta tills broddskorna kommer på, då ska hon få dra ur sig, hon med.
Nu drar det ihop sig för avfärd till Skellefteå. Det är Vågspelen jag ska på, som coach/moraliskt stöd/plockare (?). Jag blir borta till söndag kväll, men min hjälptränare Sofia har lovat att ta Plaskis och Judith och Maja skulle släppa mina tjejer i paddocken för lite spring (som sagt; ingen hoppning på det underlaget... "/), så allt ordnar sig även den här gången!
Nu håller vi tummarna för att Malås simlag ska lyckas i helgen, och så blir det jobbartag på måndag.
torsdag 8 oktober 2009
Jag har många talanger.
En riktig kvinna reder sig själv.
Idag har jag bytt fäste på både bil och häst (vad annat behöver man i denna värld?). Det började med bilen, minibussen för att vara exakt. Efter x antal varningar från pappans sida, med en eller två skräckhistorier invävda, tog jag så itu med grovjobbet. Däckbytet, som tidigare i mitt liv alltid gått så smidigt (nåja, nästan), var plötsligt väldigt svårt. Jag tror att det var de där historierna som satte fart på fantasin. Trots min oro gick det förvånansvärt smidigt, och det blev nog rätt till slut, för när jag kom upp till Ytterberg hade jag fortfarande 4 hjul och allt tycktes sitta fast. Vilket ju är trevligt.
Jag fortsätter att må förvånansvärt bra, trots snö och is. Idag passade jag på att hålla en rockkonsert medan jag gjorde stallet. Grep och sop fick agera stativ, spån och hö föreställde konfetti och ljuseffekter och liknande och när det mullrade utanför stallet uppfattade jag det som vilda applåder. Förutom hederlig rock sjöng jag även ut låtar från Mulan-filmen för mina trogna boxar (jag har kommit till Disney i min soundtracksmani), med små monologer insprängda, så som det ska vara i Disney-låtar.
Nåja, efter allt stallgöra (som faktiskt var lika roligt som igår) tog jag fram hammare, tång, fil och diverse andra redskap som kan behövas för att bättra på en hästs fötter. Jänta blev mitt offer, men i slutändan var hon nog ändå rätt nöjd med livet. Jag plockade av hennes framskor och såg till att fila ner kanterna så vi slipper flisor och bortsprungna bitar från hoven. Inget mer halkande, inga fler broddsår och framför allt; inga klobbar! Att det sedan är bra ur ekonomisk synpunkt, det är bara en bonus.
Jag och Magda unnade oss sedan en tur på ängarna i snön, båda två med hackamore-tanter. Nåja, tanter fram tills dess att Jänta kom på hur roligt det var med snö på ängar, och kanske kom hon ihåg hur vi tränade för något år sedan.
På kvällen knatade jag iväg till simhallen för att ännu en gång tukta barnen till lydnad och simkunnighet. Min assistent dirigerade barnen på det djupa medan jag lirkade med de andra på det grunda. På slutet av lektionen fick jag med mig en kille ut på det djupa, utan simdynor och med fullt duglig simteknik. Hans pappa, min f.d. lärare, kikade in och lill-killen fick visa upp sin nya färdighet. Lycka på jorden för både honom och mig. Det är alltid lika trevligt när det klickar för barnen och allt plötsligt blir så mycket lättare för dem.
Nu ska jag försöka skicka iväg bilder (Stallägaren vill ha bilder på sin älskade Baron till den kommunala almanackan), hitta min egen almanacka (som lever ett eget liv), skriva lite fina ord om mig själv (sånt som Arbetsförmedlingen vill att man gör) och det som bör prioriteras; kvällsfika. Äta bör man, annars dör man.
"There is something about the outside of a horse that is good for the inside of the man" (woman, skulle jag vilja tillägga) - Winston Churchill
Idag har jag bytt fäste på både bil och häst (vad annat behöver man i denna värld?). Det började med bilen, minibussen för att vara exakt. Efter x antal varningar från pappans sida, med en eller två skräckhistorier invävda, tog jag så itu med grovjobbet. Däckbytet, som tidigare i mitt liv alltid gått så smidigt (nåja, nästan), var plötsligt väldigt svårt. Jag tror att det var de där historierna som satte fart på fantasin. Trots min oro gick det förvånansvärt smidigt, och det blev nog rätt till slut, för när jag kom upp till Ytterberg hade jag fortfarande 4 hjul och allt tycktes sitta fast. Vilket ju är trevligt.
Jag fortsätter att må förvånansvärt bra, trots snö och is. Idag passade jag på att hålla en rockkonsert medan jag gjorde stallet. Grep och sop fick agera stativ, spån och hö föreställde konfetti och ljuseffekter och liknande och när det mullrade utanför stallet uppfattade jag det som vilda applåder. Förutom hederlig rock sjöng jag även ut låtar från Mulan-filmen för mina trogna boxar (jag har kommit till Disney i min soundtracksmani), med små monologer insprängda, så som det ska vara i Disney-låtar.
Nåja, efter allt stallgöra (som faktiskt var lika roligt som igår) tog jag fram hammare, tång, fil och diverse andra redskap som kan behövas för att bättra på en hästs fötter. Jänta blev mitt offer, men i slutändan var hon nog ändå rätt nöjd med livet. Jag plockade av hennes framskor och såg till att fila ner kanterna så vi slipper flisor och bortsprungna bitar från hoven. Inget mer halkande, inga fler broddsår och framför allt; inga klobbar! Att det sedan är bra ur ekonomisk synpunkt, det är bara en bonus.
Jag och Magda unnade oss sedan en tur på ängarna i snön, båda två med hackamore-tanter. Nåja, tanter fram tills dess att Jänta kom på hur roligt det var med snö på ängar, och kanske kom hon ihåg hur vi tränade för något år sedan.
På kvällen knatade jag iväg till simhallen för att ännu en gång tukta barnen till lydnad och simkunnighet. Min assistent dirigerade barnen på det djupa medan jag lirkade med de andra på det grunda. På slutet av lektionen fick jag med mig en kille ut på det djupa, utan simdynor och med fullt duglig simteknik. Hans pappa, min f.d. lärare, kikade in och lill-killen fick visa upp sin nya färdighet. Lycka på jorden för både honom och mig. Det är alltid lika trevligt när det klickar för barnen och allt plötsligt blir så mycket lättare för dem.
Nu ska jag försöka skicka iväg bilder (Stallägaren vill ha bilder på sin älskade Baron till den kommunala almanackan), hitta min egen almanacka (som lever ett eget liv), skriva lite fina ord om mig själv (sånt som Arbetsförmedlingen vill att man gör) och det som bör prioriteras; kvällsfika. Äta bör man, annars dör man.
"There is something about the outside of a horse that is good for the inside of the man" (woman, skulle jag vilja tillägga) - Winston Churchill
Min underbara vän!
Sara med H har ännu en gång ringt in till P3 och pratat med Christer (och Patti). Och vad hände?! Jo, samtalet hamnade som "favorit"! Hur coolt är inte det?!
Men det krävs en sådan där unik människa som Sarah för att det ska kunna genomföras. Hon blir helt klart veckans hetaste person.
Men det krävs en sådan där unik människa som Sarah för att det ska kunna genomföras. Hon blir helt klart veckans hetaste person.
onsdag 7 oktober 2009
I slutändan uteblev mitt väntade sammanbrott.
Mardrömmarna slapp jag, men snön kom ändå... Trots att jag vädjat till den Högre Makten (ännu odefinierad). Mitt vädjande och bedjande gav alltså motsatt effekt, och lika mycket som jag icke-önskat snö, lika mycket snö kom det. Jag vågar inte gissa hur mycket det låg på gräsmattan imorse, mest för att jag föll baklänges tillbaka i sängen och vägrade titta ut genom något fönster alls under större delen av förmiddagen (testa gå omkring i huset och inte titta ut genom fönster så förstår ni vilken prövning det var). När jag äntligen samlat ihop modet och plirat ut var allting fortfarande vitt, men snömängden skulle väl kunna mätas till dryga decimetern.
Om jag var nära en hjärtattack på morgonen var det inte inte långt ifrån vid lunch heller. Första snön brukar ju smälta på en timma!!!
Men icket.
Bekväm som jag varit, så har jag inte satt på vinterdäcken på minibussen än (BMW:ns nya däck kom igår), så efter en stunds funderande och letande på vädersajterna beslöt jag mig för att undvika egna bilturer till stallet idag.
Vilket var ett klokt val.
Det blev bussande upp till Ytterberg, och vilken nostalgi! Jag kände mig som... ja, allt mellan 11 och 15 (sen började jag ju köra moppe), men mer åt det yngre hållet. Busschauffören var snäll och körde in på en oplogad Ytterbergsväg, sedan fick jag pulsa själv från Torkel-korsningen. Ännu mer nostalgi! Trots all snö kände jag mig faktiskt rätt glad i hågen när jag nådde backen ner till stallet.
Ännu bättre blev det när jag såg Boel motionera sig själv i den snöiga hagen, med täcke på (sensation! Tjatet om täcken har gått igenom!). Det var ett glädjande ögonblick, eftersom all annan slags motion gick bort idag, just pga. snön.
Efter lite strosande i stallet (ni vet, hälsa på de andra hästarna, kolla så att tomtarna inte varit framme, linda upp benlindor, lägga upp schabrak och täcken som katten dragit ner...) så tog jag tag i själva stallgörat. Fort gjort, som vanligt, och sedan kom sysslorna med vilka jag skulle bevisa för mig själv vilken fantastisk hästägare jag är.
1. Putsa, putsa, putsa.
Vilket jag faktiskt är rätt förtjust i. Lukten och känslan av lädret är härliga. Kanske är det något ärftligt, min pappa jobbade ju med sadelmakare ett tag.
2. In med odjuren och sedan pyssla, pyssla, pyssla. Läääänge.
Hör och häpna, båda tjejerna tyckte att det var helt okej, trots att jag höll på ett bra tag. (Jänta är ju inte så duktig på att visa sin uppskattning när det kommer till pyssel)
I slutändan kände jag mig inte som en riktig hästägare, utan som det oskyldiga barnet jag en gång var. Det var nästan löjligt hur glad jag blev av att bara pyssla i stallet med hästarna.
Vem har någonsin sagt att ridningen (eller körningen) är det bästa? Njae... Gräddet på moset egentligen, men inte alla dagar.
Just ja. Vid intag passade jag också på att presentera Majors nya hem för honom. Eftersom Furirs box ändå stod i ordning och inte används så fick den lille äta sin middag där istället. Då tyckte ägaren att det var lika bra att han fick stå kvar där tills kvällsmaten, så nu är skiljningen inomhus på god väg.
Efter ytterligare pysslande (det händer aldrig att man inte har någonting att göra i ett stall) så började jag min hemfärd. Den enda motorn jag hade att tillgå var min egen kropp, så det blev mina två ben som fick bära hem mig idag. Och mitt goda humör måste ha spritt sig till tårna, för jag riktigt studdsade hem, avbruten endast några få gånger av den obefintliga friktionen mellan skorna och isen.
Livet tycktes vara ett synnerligen fiffigt påhitt idag!
Jag fick ägna mig åt lite problemlösande också. Med dagens underlag går det inte att träna med de skor jag har på tanterna. Boel får alltså, så fort som möjligt, broddskor (guldskor, dyra men bra), medan jag troligtvis rycker Jäntas helt. Barfota är trots allt så mycket bekvämare.
Helst skulle jag även ha Boel barfota ett tag, för att bättra på hovarna, t.ex. under pulsningssäsongen då hon ska gå lite lugnare, men det kommer nog att styras en del av väder och träningsupplägg.
På kvällen, när jag slaskat mig hem genom Malås gator, pilade jag över till Agnes och spelade spel. Ja, sällskapsspel. Det har inte hänt alla dagar i veckan. Faktum är att det nog är första gången jag blivit inbjuden för att bara spela... ja, vad det nu hette. Man skulle försöka anpassa sitt tankesätt, typ.
Jag gick alltså från 14-åring till 70-åring på bara några timmar. Jisses, vilket töj- och anpassningsbart sinne man har.
Så till imorgon. Jag laddar inför det uppskjutna galoppjobbet med Jänta (som kanske blir något annat slags jobb), förmodligen efter att jag ryckt framskorna, och på kvällen så kommer mina sim 1:or och badar. Och så var det ju de där vinterdäcken...
Om jag var nära en hjärtattack på morgonen var det inte inte långt ifrån vid lunch heller. Första snön brukar ju smälta på en timma!!!
Men icket.
Bekväm som jag varit, så har jag inte satt på vinterdäcken på minibussen än (BMW:ns nya däck kom igår), så efter en stunds funderande och letande på vädersajterna beslöt jag mig för att undvika egna bilturer till stallet idag.
Vilket var ett klokt val.
Det blev bussande upp till Ytterberg, och vilken nostalgi! Jag kände mig som... ja, allt mellan 11 och 15 (sen började jag ju köra moppe), men mer åt det yngre hållet. Busschauffören var snäll och körde in på en oplogad Ytterbergsväg, sedan fick jag pulsa själv från Torkel-korsningen. Ännu mer nostalgi! Trots all snö kände jag mig faktiskt rätt glad i hågen när jag nådde backen ner till stallet.
Ännu bättre blev det när jag såg Boel motionera sig själv i den snöiga hagen, med täcke på (sensation! Tjatet om täcken har gått igenom!). Det var ett glädjande ögonblick, eftersom all annan slags motion gick bort idag, just pga. snön.
Efter lite strosande i stallet (ni vet, hälsa på de andra hästarna, kolla så att tomtarna inte varit framme, linda upp benlindor, lägga upp schabrak och täcken som katten dragit ner...) så tog jag tag i själva stallgörat. Fort gjort, som vanligt, och sedan kom sysslorna med vilka jag skulle bevisa för mig själv vilken fantastisk hästägare jag är.
1. Putsa, putsa, putsa.
Vilket jag faktiskt är rätt förtjust i. Lukten och känslan av lädret är härliga. Kanske är det något ärftligt, min pappa jobbade ju med sadelmakare ett tag.
2. In med odjuren och sedan pyssla, pyssla, pyssla. Läääänge.
Hör och häpna, båda tjejerna tyckte att det var helt okej, trots att jag höll på ett bra tag. (Jänta är ju inte så duktig på att visa sin uppskattning när det kommer till pyssel)
I slutändan kände jag mig inte som en riktig hästägare, utan som det oskyldiga barnet jag en gång var. Det var nästan löjligt hur glad jag blev av att bara pyssla i stallet med hästarna.
Vem har någonsin sagt att ridningen (eller körningen) är det bästa? Njae... Gräddet på moset egentligen, men inte alla dagar.
Just ja. Vid intag passade jag också på att presentera Majors nya hem för honom. Eftersom Furirs box ändå stod i ordning och inte används så fick den lille äta sin middag där istället. Då tyckte ägaren att det var lika bra att han fick stå kvar där tills kvällsmaten, så nu är skiljningen inomhus på god väg.
Efter ytterligare pysslande (det händer aldrig att man inte har någonting att göra i ett stall) så började jag min hemfärd. Den enda motorn jag hade att tillgå var min egen kropp, så det blev mina två ben som fick bära hem mig idag. Och mitt goda humör måste ha spritt sig till tårna, för jag riktigt studdsade hem, avbruten endast några få gånger av den obefintliga friktionen mellan skorna och isen.
Livet tycktes vara ett synnerligen fiffigt påhitt idag!
Jag fick ägna mig åt lite problemlösande också. Med dagens underlag går det inte att träna med de skor jag har på tanterna. Boel får alltså, så fort som möjligt, broddskor (guldskor, dyra men bra), medan jag troligtvis rycker Jäntas helt. Barfota är trots allt så mycket bekvämare.
Helst skulle jag även ha Boel barfota ett tag, för att bättra på hovarna, t.ex. under pulsningssäsongen då hon ska gå lite lugnare, men det kommer nog att styras en del av väder och träningsupplägg.
På kvällen, när jag slaskat mig hem genom Malås gator, pilade jag över till Agnes och spelade spel. Ja, sällskapsspel. Det har inte hänt alla dagar i veckan. Faktum är att det nog är första gången jag blivit inbjuden för att bara spela... ja, vad det nu hette. Man skulle försöka anpassa sitt tankesätt, typ.
Jag gick alltså från 14-åring till 70-åring på bara några timmar. Jisses, vilket töj- och anpassningsbart sinne man har.
Så till imorgon. Jag laddar inför det uppskjutna galoppjobbet med Jänta (som kanske blir något annat slags jobb), förmodligen efter att jag ryckt framskorna, och på kvällen så kommer mina sim 1:or och badar. Och så var det ju de där vinterdäcken...
tisdag 6 oktober 2009
Visst får man bli lite irriterad?
Vad in i helvetet?!
Jag har kammat igenom internets alla travrelaterade hemsidor, och inte ett enda jävla ord om konungen! Den klaraste stjärnan på kallblodshimlen, och ingen vare sig skriver ut namnet (Farmbaron) eller sättet han tagit sina segrar på (överlägset). Som vårdare (på semester) kan man inte annat än bli upprörd och svära över dessa förfärliga varmblodsälskare.
Till slut fick jag alltså ge upp och gå in på Norrans hemsida, som vanligtvis är sistahandsvalet, och där var det faktiskt båda våra killar omskrivna! Jag ska inte säga ett annat ont ord om Norran, men visst var det väl liiiite snålt om lovord? Och varför har de ingen bild på någon av våra bildsköna killar? Och vart står det att de är helbröder och att det är den fantastiska, oövervinnerliga Skaffer Jenta som fött fram dessa odjur? Istället nämns fadern, som inte haft någonting alls med saken att göra. Vi lever i en alltför mans- och varmblodsdominerad värld...
Här hittar ni orden om de två fina hingstarna av rätt ras.
Jag hittade en annan rolig grej, innan jag helt och hållet bojkottade travnet. Visst var det väl lite kul med välgörenhet och trav, och kallblod?! Och roligt, men avundsväckande, att läsa siffrorna om årskullen inom kallblodsrasen i Finland...
Urk för vädret, eller ska man skaffa sig en Klimpen-jacka där det står BLÄ på? Underlaget blir bara sämre och sämre, och man får nog hålla sig till dagtid om man vill kunna utföra något värre arbete. Idag gick det väl an, men det var på gränsen. Boel och Kerstin joggades i berget med däck. Det blev en del skrittande i de skuggiga backarna, men lite jogging fick vi in. Fast som sagt känns det vara på håret vissa bitar. Imorgon är det egentligen tänkt att Snurran ska gå veckans galoppjobb (vilket egentligen bara består av tempoväxlingar i galopp längs 500-meterssträckan), men tänka sig, imorgon skulle det viss bli snö (!)... URK!!!
Paddocken verkar dock hålla sig rätt bra hittills, så förhoppningsvis blir det ett markarbetesjobb på fredag, och jag tänker dra fram travhoppningen!
Travhoppandet är en obeskrivligt bra vän som aldrig sviker en. Jag och Snurran är väldigt förtrogna med denna nisch inom hoppningen, och nu är det så dags att åter igen ta till denna träningsmetod! Just travhoppningen är väl inte grädden på moset, men ack så nyttigt. Stärker både häst och ryttare, vill jag påstå, och hindrar all slags busridning (kan vara behövligt i mitt och Jäntas fall).
Jag borde få en gratisbiljett till lumpen, så disciplinerad som jag är.
Jag tänker skriva ett litet stycke om en saknad vän, Sofie Larsson. En arvidsjaurbo som flyttade till Karlstad för att gå skola där... Jag hade fått för mig att hon hamnat i Kalmar och tänkte; ja, så praktiskt, då hälsar jag på henne i samma veva som jag åker ner till mamma. Men så uppdaterade jag mig och fick se mina planer hamna i sopkorgen...
Allt gott finns i Karlstad. Till exempel stod Bokli Balder där förra året... ;)
Tydligen är man inte allmänbildad om man inte vet vem Anna Anka är? Jag hade ärligt talat inte den blekaste aning om att en sådan person fanns (läste en väldigt avslöjande intervju om henne, hennes make och deras sexliv), och blotta namnet fick mig att fnissa. Till en början. Efter att ha läst om deras sexliv kände jag mig grön i ansiktet och ville helst göra en diskrensning för att få bort informationen som jag nyss tagit in.
Låg mig alltså få slippa mardrömmar och snö, snälla HÖgre Makt.
Jag har kammat igenom internets alla travrelaterade hemsidor, och inte ett enda jävla ord om konungen! Den klaraste stjärnan på kallblodshimlen, och ingen vare sig skriver ut namnet (Farmbaron) eller sättet han tagit sina segrar på (överlägset). Som vårdare (på semester) kan man inte annat än bli upprörd och svära över dessa förfärliga varmblodsälskare.
Till slut fick jag alltså ge upp och gå in på Norrans hemsida, som vanligtvis är sistahandsvalet, och där var det faktiskt båda våra killar omskrivna! Jag ska inte säga ett annat ont ord om Norran, men visst var det väl liiiite snålt om lovord? Och varför har de ingen bild på någon av våra bildsköna killar? Och vart står det att de är helbröder och att det är den fantastiska, oövervinnerliga Skaffer Jenta som fött fram dessa odjur? Istället nämns fadern, som inte haft någonting alls med saken att göra. Vi lever i en alltför mans- och varmblodsdominerad värld...
Här hittar ni orden om de två fina hingstarna av rätt ras.
Jag hittade en annan rolig grej, innan jag helt och hållet bojkottade travnet. Visst var det väl lite kul med välgörenhet och trav, och kallblod?! Och roligt, men avundsväckande, att läsa siffrorna om årskullen inom kallblodsrasen i Finland...
Urk för vädret, eller ska man skaffa sig en Klimpen-jacka där det står BLÄ på? Underlaget blir bara sämre och sämre, och man får nog hålla sig till dagtid om man vill kunna utföra något värre arbete. Idag gick det väl an, men det var på gränsen. Boel och Kerstin joggades i berget med däck. Det blev en del skrittande i de skuggiga backarna, men lite jogging fick vi in. Fast som sagt känns det vara på håret vissa bitar. Imorgon är det egentligen tänkt att Snurran ska gå veckans galoppjobb (vilket egentligen bara består av tempoväxlingar i galopp längs 500-meterssträckan), men tänka sig, imorgon skulle det viss bli snö (!)... URK!!!
Paddocken verkar dock hålla sig rätt bra hittills, så förhoppningsvis blir det ett markarbetesjobb på fredag, och jag tänker dra fram travhoppningen!
Travhoppandet är en obeskrivligt bra vän som aldrig sviker en. Jag och Snurran är väldigt förtrogna med denna nisch inom hoppningen, och nu är det så dags att åter igen ta till denna träningsmetod! Just travhoppningen är väl inte grädden på moset, men ack så nyttigt. Stärker både häst och ryttare, vill jag påstå, och hindrar all slags busridning (kan vara behövligt i mitt och Jäntas fall).
Jag borde få en gratisbiljett till lumpen, så disciplinerad som jag är.
Jag tänker skriva ett litet stycke om en saknad vän, Sofie Larsson. En arvidsjaurbo som flyttade till Karlstad för att gå skola där... Jag hade fått för mig att hon hamnat i Kalmar och tänkte; ja, så praktiskt, då hälsar jag på henne i samma veva som jag åker ner till mamma. Men så uppdaterade jag mig och fick se mina planer hamna i sopkorgen...
Allt gott finns i Karlstad. Till exempel stod Bokli Balder där förra året... ;)
Tydligen är man inte allmänbildad om man inte vet vem Anna Anka är? Jag hade ärligt talat inte den blekaste aning om att en sådan person fanns (läste en väldigt avslöjande intervju om henne, hennes make och deras sexliv), och blotta namnet fick mig att fnissa. Till en början. Efter att ha läst om deras sexliv kände jag mig grön i ansiktet och ville helst göra en diskrensning för att få bort informationen som jag nyss tagit in.
Låg mig alltså få slippa mardrömmar och snö, snälla HÖgre Makt.
måndag 5 oktober 2009
Ja, det blev mer tårta...
... för Baron vann igen!!! I samma överlägsna stil dessutom.
Jag som tyckte att jag mognat och blivit lugn och sansad när det gäller hästarna och deras starter blev alldeles sprattlig i kroppen efter jag hört rapporten och var tvungen att gå en lite promenad för att lugna ner mig. Ja, några luftsprång och danssteg blev det också.
33,3 blev vinnartiden och segermarginalen "många längder" var trevlig att läsa. Jag har inte sett loppet själv (än), men fick höra av ägaren att den store gule landat i ledningen när det var runt 700 meter kvar och därefter bara gått ifrån. Vilken stjärna!!!
Furir fick sig åter igen en tredjeplats, denna gång belönades han med 10 000 svenska slantar. Det blev ett nytt rekord på 27,9 och om upploppet varit lite
längre (detta enligt ägaren, så var medveten om att det är en partisk källa) hade han tydligen kunnat komma hem med mer pengar. Visst känner man lite darr i hjärteroten när man ser så fina resultat av den lille mannen! Och det känns skönt att det äntligen får fungera för honom!Ägaren har avlagt rapport och som det låter nu ska Baron startas den 14:e i Umeå, om han är fräsch efter kollen. Det blir i såna fall hans sista start i år, så han kommer nog hem efter det (dags att spika på hagarna m.a.o!). Furir, däremot, ska stå kvar hos Per och fortsätta starta tills jag vet inte när. Vore ju trevligt om han kunde komma hem någon gång, han också, men då måste vi först fått hagarna klara...
Tårtkalaset som förhoppningsvis förlängs ytterligare.
Det är inte så ofta jag INTE är med när en av stallets hästar startar, men idag ska båda hingstarna ut och här sitter jag, 30 mil från den aktuella ovalen. Fast ärligt talat är jag rätt glad att jag inte åker åt det hållet idag. Baron ska ut i lopp 1 och Furir i lopp 10... För er som varit på travet kalla höstkvällar står det klart att det inte skulle bli en så angenäm utflykt.
Baron är betrodd i programmet, som andrahäst efter Jan-Olov Perssons debuterande värsting, Hällsjö Albert (e.Qvadrigo ue.Troll Jahn). Furir är inte betrodd alls, men blir ju desto spelvänligare... ;)
Hösten har hunnit fram till den där luriga perioden. Den där då man egentligen borde ha vinterdäck, men inte har kommit sig för att sätta på än. Den där då man egentligen borde klä sig med långkalsonger och vantar, men eftersom solen lyser och snön inte ligger kvar väljer man bort sånt.
Natten mot söndagen var ett utmärkt exempel på en detärfortfarandehöstochintevinter-situation. Jag blev uppraggad som chaffis till Arvidsjaur och glada i hågen begav vi oss tid runt 10-snåret. Inga problem alls att köra dit och även om tjejerna klätt sig lite lätt så fanns ju alltid bilen att söka skydd i om kylan skulle ta till kavalleriet (snön då, dvs). Hemåt däremot... Just efter 2 kunde vi ta oss iväg och vi hann väl någon mil utanför Arvidsjaur innan vi möttes av en vägg. Snöovädret hade beslutat sig för att förbanna våran hemfärd. Det gick väl 40-50 längs 110-vägen och jag är väldigt glad att vi var de enda trafikanterna den natten. Inne på 70-vägen gick det väl lite bättre, men det tog oss ändå 1½ timma att ta oss hem (brukar köra på 45 min). Kvart i 4 hade jag äntligen lämnat av alla och fått mig själv hem till huset. Då sved det i ögonen och värkte i huvudet, så jag tog en rejäl sovmorgon dagen därpå.
Boel fick nya dojjor i lördags, och gick ett jobb på banan efteråt. Lite fler galopper än vanligt blev det, men hon har alltid behövt tid att vänja sig efter att hon skotts om (nu har hon sulor fram och falsade skor bak). Tyvärr tycker hon inte det är särskilt kul att springa ensam på ovalen någon längre tid i högre tempon, vilket hon markerar med att sänka farten.
Hela världen är det inte, särskilt när man vet att hon pinnar på bra med sällskap, men det blir ju lite svårare att se vad hon egentligen kan.
Som det ser ut nu åker hon in en gång till för intervaller och test av annan utrustning, sedan blir det förhoppningsvis ett provlopp den 21 oktober. Om det stämmer bra och hon tycker det är kul så får hon starta fredagen därpå. Därefter är planeringen öppen, men vi kommer ju till en otrevlig träningsperiod på året, så det kan mycket väl hända att vi är klara för i år efter det.
Främsta målet känns just nu som att hon ska få sig ett rekord, och då gör det ingen skillnad om hon tar det rekordet som först eller sist i fältet.
Ibland har man flax här i livet. Isabelle som fyllde år igår (tårta!) och Sarah som fyllde idag (tårta igen!) bjöd ju båda två hem ett gäng ligister och mig. Ikväll fick jag ta marsipan-rosen och uppleva Bert på nytt. Ja, Bert ni vet, den där tonårskillen som finns både i bok- och tv-form. Det var i den sistnämnda formen jag fick uppleva honom, men jag måste säga att Åke och Lill-Erik slog huvudpersonen med hästlängder. Klimpen tyckte jag (nu när jag är stor och förnuftig) liknade Kevin Zegers, men jag tycks vara den enda...?
Jag återkommer med en (säkert) lycklig rapport om grabbarna Grus.
Baron är betrodd i programmet, som andrahäst efter Jan-Olov Perssons debuterande värsting, Hällsjö Albert (e.Qvadrigo ue.Troll Jahn). Furir är inte betrodd alls, men blir ju desto spelvänligare... ;)
Hösten har hunnit fram till den där luriga perioden. Den där då man egentligen borde ha vinterdäck, men inte har kommit sig för att sätta på än. Den där då man egentligen borde klä sig med långkalsonger och vantar, men eftersom solen lyser och snön inte ligger kvar väljer man bort sånt.
Natten mot söndagen var ett utmärkt exempel på en detärfortfarandehöstochintevinter-situation. Jag blev uppraggad som chaffis till Arvidsjaur och glada i hågen begav vi oss tid runt 10-snåret. Inga problem alls att köra dit och även om tjejerna klätt sig lite lätt så fanns ju alltid bilen att söka skydd i om kylan skulle ta till kavalleriet (snön då, dvs). Hemåt däremot... Just efter 2 kunde vi ta oss iväg och vi hann väl någon mil utanför Arvidsjaur innan vi möttes av en vägg. Snöovädret hade beslutat sig för att förbanna våran hemfärd. Det gick väl 40-50 längs 110-vägen och jag är väldigt glad att vi var de enda trafikanterna den natten. Inne på 70-vägen gick det väl lite bättre, men det tog oss ändå 1½ timma att ta oss hem (brukar köra på 45 min). Kvart i 4 hade jag äntligen lämnat av alla och fått mig själv hem till huset. Då sved det i ögonen och värkte i huvudet, så jag tog en rejäl sovmorgon dagen därpå.
Boel fick nya dojjor i lördags, och gick ett jobb på banan efteråt. Lite fler galopper än vanligt blev det, men hon har alltid behövt tid att vänja sig efter att hon skotts om (nu har hon sulor fram och falsade skor bak). Tyvärr tycker hon inte det är särskilt kul att springa ensam på ovalen någon längre tid i högre tempon, vilket hon markerar med att sänka farten.
Hela världen är det inte, särskilt när man vet att hon pinnar på bra med sällskap, men det blir ju lite svårare att se vad hon egentligen kan.
Som det ser ut nu åker hon in en gång till för intervaller och test av annan utrustning, sedan blir det förhoppningsvis ett provlopp den 21 oktober. Om det stämmer bra och hon tycker det är kul så får hon starta fredagen därpå. Därefter är planeringen öppen, men vi kommer ju till en otrevlig träningsperiod på året, så det kan mycket väl hända att vi är klara för i år efter det.
Främsta målet känns just nu som att hon ska få sig ett rekord, och då gör det ingen skillnad om hon tar det rekordet som först eller sist i fältet.
Ibland har man flax här i livet. Isabelle som fyllde år igår (tårta!) och Sarah som fyllde idag (tårta igen!) bjöd ju båda två hem ett gäng ligister och mig. Ikväll fick jag ta marsipan-rosen och uppleva Bert på nytt. Ja, Bert ni vet, den där tonårskillen som finns både i bok- och tv-form. Det var i den sistnämnda formen jag fick uppleva honom, men jag måste säga att Åke och Lill-Erik slog huvudpersonen med hästlängder. Klimpen tyckte jag (nu när jag är stor och förnuftig) liknade Kevin Zegers, men jag tycks vara den enda...?
Jag återkommer med en (säkert) lycklig rapport om grabbarna Grus.
torsdag 1 oktober 2009
Ännu en stjärna bör nämnas...
... och denna stjärna är Bodbäcksjarl, eller Jalle som vi kallar honom.
En fuxig kille som såldes till ett gäng "neröver" och som nu står i Susanne Österbergs träning. I tisdags tog han sin 5:e årsseger på Eskilstuna, och sänkte sitt rekord över kort distans (med autostart) till 25,7!!! Jag tror det tidigare rekordet låg mellan 28 och 29...
Vad härligt att det äntligen fungerar för honom! Kapaciteten har man ju sett tidigare, men det har inte alltid velat sig.
Nu är herren iaf inkvalad till finalen i Dubbelcupen som går den 12 december på Bergsåker. 200 000 i förstapris, förutom äran, och jag håller tummarna. Det är kul att både Bodbäckspålle och Slogum Sonja får ut en fin avkomma och väldigt roligt för uppfödaren Jan Åberg (Boels ägare).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)