Tårtkalaset som förhoppningsvis förlängs ytterligare.

Det är inte så ofta jag INTE är med när en av stallets hästar startar, men idag ska båda hingstarna ut och här sitter jag, 30 mil från den aktuella ovalen. Fast ärligt talat är jag rätt glad att jag inte åker åt det hållet idag. Baron ska ut i lopp 1 och Furir i lopp 10... För er som varit på travet kalla höstkvällar står det klart att det inte skulle bli en så angenäm utflykt.
Baron är betrodd i programmet, som andrahäst efter Jan-Olov Perssons debuterande värsting, Hällsjö Albert (e.Qvadrigo ue.Troll Jahn). Furir är inte betrodd alls, men blir ju desto spelvänligare... ;)

Hösten har hunnit fram till den där luriga perioden. Den där då man egentligen borde ha vinterdäck, men inte har kommit sig för att sätta på än. Den där då man egentligen borde klä sig med långkalsonger och vantar, men eftersom solen lyser och snön inte ligger kvar väljer man bort sånt.
Natten mot söndagen var ett utmärkt exempel på en detärfortfarandehöstochintevinter-situation. Jag blev uppraggad som chaffis till Arvidsjaur och glada i hågen begav vi oss tid runt 10-snåret. Inga problem alls att köra dit och även om tjejerna klätt sig lite lätt så fanns ju alltid bilen att söka skydd i om kylan skulle ta till kavalleriet (snön då, dvs). Hemåt däremot... Just efter 2 kunde vi ta oss iväg och vi hann väl någon mil utanför Arvidsjaur innan vi möttes av en vägg. Snöovädret hade beslutat sig för att förbanna våran hemfärd. Det gick väl 40-50 längs 110-vägen och jag är väldigt glad att vi var de enda trafikanterna den natten. Inne på 70-vägen gick det väl lite bättre, men det tog oss ändå 1½ timma att ta oss hem (brukar köra på 45 min). Kvart i 4 hade jag äntligen lämnat av alla och fått mig själv hem till huset. Då sved det i ögonen och värkte i huvudet, så jag tog en rejäl sovmorgon dagen därpå.

Boel fick nya dojjor i lördags, och gick ett jobb på banan efteråt. Lite fler galopper än vanligt blev det, men hon har alltid behövt tid att vänja sig efter att hon skotts om (nu har hon sulor fram och falsade skor bak). Tyvärr tycker hon inte det är särskilt kul att springa ensam på ovalen någon längre tid i högre tempon, vilket hon markerar med att sänka farten.
Hela världen är det inte, särskilt när man vet att hon pinnar på bra med sällskap, men det blir ju lite svårare att se vad hon egentligen kan.
Som det ser ut nu åker hon in en gång till för intervaller och test av annan utrustning, sedan blir det förhoppningsvis ett provlopp den 21 oktober. Om det stämmer bra och hon tycker det är kul så får hon starta fredagen därpå. Därefter är planeringen öppen, men vi kommer ju till en otrevlig träningsperiod på året, så det kan mycket väl hända att vi är klara för i år efter det.
Främsta målet känns just nu som att hon ska få sig ett rekord, och då gör det ingen skillnad om hon tar det rekordet som först eller sist i fältet.

Ibland har man flax här i livet. Isabelle som fyllde år igår (tårta!) och Sarah som fyllde idag (tårta igen!) bjöd ju båda två hem ett gäng ligister och mig. Ikväll fick jag ta marsipan-rosen och uppleva Bert på nytt. Ja, Bert ni vet, den där tonårskillen som finns både i bok- och tv-form. Det var i den sistnämnda formen jag fick uppleva honom, men jag måste säga att Åke och Lill-Erik slog huvudpersonen med hästlängder. Klimpen tyckte jag (nu när jag är stor och förnuftig) liknade Kevin Zegers, men jag tycks vara den enda...?

Jag återkommer med en (säkert) lycklig rapport om grabbarna Grus.