I slutändan uteblev mitt väntade sammanbrott.

Mardrömmarna slapp jag, men snön kom ändå... Trots att jag vädjat till den Högre Makten (ännu odefinierad). Mitt vädjande och bedjande gav alltså motsatt effekt, och lika mycket som jag icke-önskat snö, lika mycket snö kom det. Jag vågar inte gissa hur mycket det låg på gräsmattan imorse, mest för att jag föll baklänges tillbaka i sängen och vägrade titta ut genom något fönster alls under större delen av förmiddagen (testa gå omkring i huset och inte titta ut genom fönster så förstår ni vilken prövning det var). När jag äntligen samlat ihop modet och plirat ut var allting fortfarande vitt, men snömängden skulle väl kunna mätas till dryga decimetern.
Om jag var nära en hjärtattack på morgonen var det inte inte långt ifrån vid lunch heller. Första snön brukar ju smälta på en timma!!!
Men icket.

Bekväm som jag varit, så har jag inte satt på vinterdäcken på minibussen än (BMW:ns nya däck kom igår), så efter en stunds funderande och letande på vädersajterna beslöt jag mig för att undvika egna bilturer till stallet idag.
Vilket var ett klokt val.
Det blev bussande upp till Ytterberg, och vilken nostalgi! Jag kände mig som... ja, allt mellan 11 och 15 (sen började jag ju köra moppe), men mer åt det yngre hållet. Busschauffören var snäll och körde in på en oplogad Ytterbergsväg, sedan fick jag pulsa själv från Torkel-korsningen. Ännu mer nostalgi! Trots all snö kände jag mig faktiskt rätt glad i hågen när jag nådde backen ner till stallet.
Ännu bättre blev det när jag såg Boel motionera sig själv i den snöiga hagen, med täcke på (sensation! Tjatet om täcken har gått igenom!). Det var ett glädjande ögonblick, eftersom all annan slags motion gick bort idag, just pga. snön.

Efter lite strosande i stallet (ni vet, hälsa på de andra hästarna, kolla så att tomtarna inte varit framme, linda upp benlindor, lägga upp schabrak och täcken som katten dragit ner...) så tog jag tag i själva stallgörat. Fort gjort, som vanligt, och sedan kom sysslorna med vilka jag skulle bevisa för mig själv vilken fantastisk hästägare jag är.
1. Putsa, putsa, putsa.
Vilket jag faktiskt är rätt förtjust i. Lukten och känslan av lädret är härliga. Kanske är det något ärftligt, min pappa jobbade ju med sadelmakare ett tag.
2. In med odjuren och sedan pyssla, pyssla, pyssla. Läääänge.
Hör och häpna, båda tjejerna tyckte att det var helt okej, trots att jag höll på ett bra tag. (Jänta är ju inte så duktig på att visa sin uppskattning när det kommer till pyssel)

I slutändan kände jag mig inte som en riktig hästägare, utan som det oskyldiga barnet jag en gång var. Det var nästan löjligt hur glad jag blev av att bara pyssla i stallet med hästarna.
Vem har någonsin sagt att ridningen (eller körningen) är det bästa? Njae... Gräddet på moset egentligen, men inte alla dagar.

Just ja. Vid intag passade jag också på att presentera Majors nya hem för honom. Eftersom Furirs box ändå stod i ordning och inte används så fick den lille äta sin middag där istället. Då tyckte ägaren att det var lika bra att han fick stå kvar där tills kvällsmaten, så nu är skiljningen inomhus på god väg.

Efter ytterligare pysslande (det händer aldrig att man inte har någonting att göra i ett stall) så började jag min hemfärd. Den enda motorn jag hade att tillgå var min egen kropp, så det blev mina två ben som fick bära hem mig idag. Och mitt goda humör måste ha spritt sig till tårna, för jag riktigt studdsade hem, avbruten endast några få gånger av den obefintliga friktionen mellan skorna och isen.
Livet tycktes vara ett synnerligen fiffigt påhitt idag!

Jag fick ägna mig åt lite problemlösande också. Med dagens underlag går det inte att träna med de skor jag har på tanterna. Boel får alltså, så fort som möjligt, broddskor (guldskor, dyra men bra), medan jag troligtvis rycker Jäntas helt. Barfota är trots allt så mycket bekvämare.
Helst skulle jag även ha Boel barfota ett tag, för att bättra på hovarna, t.ex. under pulsningssäsongen då hon ska gå lite lugnare, men det kommer nog att styras en del av väder och träningsupplägg.

På kvällen, när jag slaskat mig hem genom Malås gator, pilade jag över till Agnes och spelade spel. Ja, sällskapsspel. Det har inte hänt alla dagar i veckan. Faktum är att det nog är första gången jag blivit inbjuden för att bara spela... ja, vad det nu hette. Man skulle försöka anpassa sitt tankesätt, typ.
Jag gick alltså från 14-åring till 70-åring på bara några timmar. Jisses, vilket töj- och anpassningsbart sinne man har.

Så till imorgon. Jag laddar inför det uppskjutna galoppjobbet med Jänta (som kanske blir något annat slags jobb), förmodligen efter att jag ryckt framskorna, och på kvällen så kommer mina sim 1:or och badar. Och så var det ju de där vinterdäcken...