Jag skrämdes nästan till döds.

Wtf?!
Augusti ska ju vara en sommarmånad!? Nu är det svinkallt ute (nästan jämt), och det är mörkt vid 10 (typ, är inte så säker). Usch, sommarljuset och värmen försvann alldeles för snabbt. Jag önskar mig längre sommarmånader i julklapp.

Denna inspirerande eftermiddag ägnade jag mig åt lite ridning på en brun, liten tant. Vi hade sällskap av tanterna Magda och Kerstin, och jag fick bitvis (iaf på hemvägen) skämmas över att hästen som kommit relativt nyligt från banan skötte sig bättre än hästen som inte varit inne på banan på... Ja, är det 6 år nu? Nej, nog är det få saker som rår på Snurrans tävlingssinne.
Maja har varit duktig och ridit Boel sen i tisdags, men nu ska jag försöka klämma in ett jobb i vagn i helgen. Troligtvis blir det ett banjobb nästa fredag, eller lördag, så det kan ju vara bra att hon får känna på tempona igen.

Jag är chaffis ikväll och kom ganska nyligt hem, för min mage sa mig att de andra förmodligen skulle äta middag. Ack, vad mitt inre organ bedrog mig. Ingen mat så långt ögat kunde nå. Så det blir mer stallande på en liten stund, jag ska ut med den gule (rättelse; den brune, det är lerigt i hans hage).

Jag önskar att Sarah kunde börja blogga. Då skulle jag få veta allt jag ville, och även sånt som jag inte ville, om hennes liv och med hennes fantasi skulle den nog kunna spåra ur hur mycket som helst. Då skulle jag kunna hånskratta åt varje inlägg och känna mig så välutbildad och civiliserad.
Istället länkar jag här till en annan blogg. Det är killen som skrivit "Örängs Juvel - en kallblodstravares dagbok", som nu faktiskt går att köpa (här, och nej, jag har inte blivit betald att marknadsföra den, det är bara ett tips om man pengar och tid över). Den skrevs ju tidigare som en slags blogg på stallets hemsida. Jättecharmigt! Han höll även på att köpa hus uppe i Ytterberg. Världen är, som jag tidigare sagt, liten.

Igår fick jag ännu mer post (yey!), denna gång från Umeå Universitet, från Naturtekniskt-någonting-blahablaha-basår. Va?
Då såg jag avgrunden och ljuset i slutet på tunneln. Jag kan inte på ett rättmätigt sätt beskriva känslan av skräck jag kände då, och alla ni som inte har gått Natur under gymnasietiden har säkert svårt att förstå rädslan. Vad i all världen hade jag nu tryckt på för knappar på nätet, var jag på väg in i ännu ett år av kurser som liknade gymnasiets? Jag kunde se läraren stå och hojta om integraler, derivator, relativitetsteorier, fysiska ekvationer och energiförluster medan jag själv satt i ett hörn med stirrande blick, rinnande saliv och med tydliga ryckningar i båda ansikte och händer.
Efter en stund sansade jag mig och insåg att det egentligen handlade om den där biologikursen jag sökt. Förstår bara inte varför de är tvungna att skrämma oss med papper där det står att man valt mer än biologi. Jag ska kika närmare på det, och kanske höra med någon anställd där borta, jag blev väldigt bekväm av mig när jag såg att jag måste ner till Umeå några dagar/några gånger/en helg (?).

Imorgon ska jag ut och känna på Boel, äta tårta, dela med mig av träningsfilmen, rida Jänta (så att tårtan bränns bort) och så kände jag mig väldigt sugen på bio, men det får vi väl se om.

Har kikat lite på Köpenhamn och Oslo, där veterinärutbildningar finns. Vore det inte bra, säg? Fast norrmännen är lättare att förstå och har vett att hålla på med rätt hästras.