Boel är halt. Halt som i att hon har vrickat sig, tror vi. Vrickat sig ordentligt, tror jag. Vilket bakslag, det här var verkligen otursveckan med dåligt väder och tappade skor.
En mildare depression slog mig då jag ställde tillbaka odjuret i boxen, men det var bara att bita ihop och fara ut med Kerstin och Snurran. Kerstin skötte sig fantastiskt bra, och fungerade
riktigt bra i tömkörningen, men lugnet återfann jag inte förrän jag fått mig ut med Jänta. Och vilken pärla hon var! Hon måste ha anat att jag behövde ett mirakel ikväll. Först klättrade vi lite längs en rågång, när jag sedan skulle jogga bara lite grann hem över ängen så bad jag (halvhjärtat, om jag ska vara ärlig) om lite arbete, och schwung lät det bara! Vilken häst hon är, den norska kejsarinnan!!! :D Hon är ju långt ifrån i form, och hackamore har hon varit sisådär på tidigare. Men... Stjärnan knatade runt och kämpade med ryggmusklerna och då var jag ju bara tvungen att rida över till Magdalena och visa upp henne. Lite foton blev det, och så slutade det med att Magda också skuttade upp och dressyrade lite på den finaste (enligt min åsikt).Jag var alldeles tårögd hela vägen hem i bilen, och befinner mig fortfarande i sjunde himlen.
Otroligt vad lycklig man kan bli av samarbetet med en häst. Uppblåst och stolt också, för den delen.
På med skor, sen återtar vi skogarna och paddocken ackompanjerade av trumpetfanfarer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar