Benjamin i Skellefteå.

Så har man sett "The curious case of Benjamin Button", och jag är inte besviken. Var liiiite beredd på ett bakslag när jag åkte dit, eftersom: 1) Sarah påstått att den skulle vara dålig och 2) den på pappret var nästan 3 timmar lång.
3 timmar lång kändes den väl inte, men nog var det mycket som berättades, men så ska det ju vara när en människas liv skildras. Inget fel med det.
Fenomenet med Brad Pitt (som inte är snygg, men som likväl får en att titta?!) fanns naturligtvis där, och till och med som gamling (nåja, efter några år iaf) var han ju småhet, och tänk, det vågar jag faktiskt erkänna! Nej, tummen upp för Brad, jag har, åter igen, sällat mig till skaran av trånande anhängare.
Allt eftersom filmen gick så försvann dock Acke-tankarna (som Sarah uppkallade honom efter att ha sett Troja), och andra delen fick jag finna mig i att för en gångs skull vara tårögd. Jag vet inte säkert vad det var med filmen, men den berörde. Kanske är det för att jag, som fortfarande är relativt ung, tycker att det är tragiskt att åldras och dö, men jag är inte säker på den punkten... Jag har ju nästan börjat längta efter gråa hår, så man får lite respekt i den här världen!!!

Filmen lyckades som sagt beröra mig och halva bilresan hem vinglade jag fram mig längs Skellefteåvägen med den där känslan som man får när man inser att "fasen, jag måste göra något av mitt liv" eller "jag måste göra någonting bättre här i världen". Eller då man hoppas att världen ska vara vackrare och bättre än vad den faktiskt är.
Det är synd att den där känslan inte håller i sig längre. Jag kan bli överambitös och vilja göra "nyttigt" och vara en bra människa efter att ha sett filmer eller läst böcker som ger en sådan motivation, men det rinner oftast ut i sanden efter någon vecka. Annat pockar på uppmärksamhet och engagemang, och så glömmer jag bort att jag ju skulle bättra på mig. Tänk om det bara fanns media som förmedlade de här bra budskapen, då skulle det vara mycket lättare att vara duktig!