2010 - Tigerns år sa mig ingenting.

Godmorgon gott folk och gott nytt år till alla de som jag inte hälsat än. Jag har suttit ett tag här vid datorn och försökt klura ut ett bra sätt att skriva om det nya året utan att låta tråkig eller som alla andra. Något av "the grey matter" blev uppenbarligen kvar hos det gångna året, hängde väl inte med i övergången, för jag kommer inte på något slagfärdigt alls.

2010 alltså. Nyårsdagarna (afton+dag) blev trevliga, de spenderades ju alltså i Arvidsjaur. Vi mötte bland annat upp med Sofie (från min gamla naturklass!) och Hanna hos en Erika, som hör till samma årskull men valde smartare gymnasiumlinje och gick i samhällsklassen under de år vi spärrades in på Sandbackaskolan.
Vid 12-slaget stod jag inte ensam utan hade Susanne vid min sida. Det hade samlats en hel hög med människor nere vid "sjön" nedanför hotellet så då ställde vi oss naturligtvis längst fram för att se raketerna skjutas upp. Där träffade vi på ännu fler gamla klasskamrater och kända människor från andra gymnasielinjer. Och ärligt talat kände jag mer för att träffa de än jag kände inför det nya året. Konstigt, jag har varken fått julstämning eller nyårsstämning i år. Jag håller på att bli gammal, antar jag.

Resten av kvällen (natten, snarare) blev lyckad, och jag tycker Laponia hade ställt i ordning saker och ting bra för alla festarglada människor som kom dit. Jag var tillbaka i stugan vid halv 4 och sov någon timma senare. Skönt!

Sarah påminde mig ett flertal gånger under nyårskvällen hur mycket hon saknar skolan och livet i Arvidsjaur. Jag höll tyst och lät henne hållas. Själv saknar jag det inte ett dugg (ja, förutom människorna förstås), men lite nostalgi blev det naturligtvis när vi korsade skolgården.

När vi på nyårsdagen äntligen kom hem till Malå kunde jag med gott samvete avstå från att åka upp till stallet. Jag hade egentligen tänkt rida ur Jäntan lite energi, men hade lagt schemat så bra under veckan att hon lika gärna kunde vila. När vi så körde igenom Adak och Johanna öppnade dörren så att 20 minusgrader strömmade in i bilen kände jag att nej, det får nog vara ändå. Man ska ju inte dräpa sig själv, som det sas i tidningen om brevbärarnas jobb i snökaoset.

Dagen har börjat bra för min del. Imorse kändes det drygt att gå upp till jobbet, men när jag väl börjat cykla kändes det som världens bästa jobb. Och efteråt... Ja, vilken härlig känsla när man gjort något nyttigt på morgonen, och sedan ha hela dagen framför sig!
Ännu en anledning till varför tidningstjänst är rätta stället att jobba på är att man får ta hem de tidningar som blir över. För min del blir det en VF och en Norran. Följden av detta har blivit att jag vid frukosten sitter och löser korsord och sudoku. Visst hör ni att det går mot pensionshållet? Och inte nog med det, jag har även dragit fram gamla pussel från dammiga vrår. Inga småpussel naturligtvis, allt under 1000 bitar är för amatörer.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, har jag kanske en gammal tants själ? Det enda som saknas nu är ju stickning och virkning och Hemmets Veckotidning... Fast så långt kommer det nog aldrig att gå, jag tyckte alltid att stickning och virkning var meningslöst. Varför slösa tid på sånt när man 1) kan köpa klädesplagg eller 2) någon annan, som faktiskt tycker om sysslan, gör det åt en.

Dags att avrunda. Jänta har vid de senaste två ridtillfällena varit proppfull av energi och eftersom att jag djupt inom mig tycker det är lite roligt när hon gör sina krumsprång har hon naturligtvis inte sparat på den varan. Därför lämnar jag ett tidigare använt citat som beskriver hennes charmiga natur (om än i manlig form i dikten):

"That hoss wasn't built to thread the earth,
he took natural to the air,
and every time he went aloft,
he tried to leave me there." - Anonymous tribute to an unmanagable horse