Dagen som aldrig ville ta slut.

Jag ska försöka göra en lång historia kort och berätta vad som hänt hittills den här dagen, som börjar kännas riktigt, riktigt lång.

Som alla lördagar jobbade jag naturligtvis på morgonen. Cyklade klart tidningarna och gick hem för lite frukost. Därefter bar det av upp till stallet tillsammans med lillasystern Judith. Vi tog ut hästarna och fortsatte med att göra stallet samt skotta lös transporten, vilket visade sig vara en utmaning. Lös kom den till slut och vi kunde lasta in Kerstin och Jänta i den. Det gick lätt och smärtfritt, jag hade förväntat mig mer ifrågasättande från Jänta, som av förståeliga skäl kan undra varför hon ska åka transport (hon åker ju ibland inte ens en gång per år).

Ridningen nere på klubben gick över förväntan. Jänta var pigg och stark på det tjocka 2-delade jag valt för dagen, men efter lite underliga språng, en del uppvärmning och lite bomtravande började hon så söka sig ner i en trevlig form. Jag var duktig och red runt i 50 minuter, vilket fick henne att bli riktigt mjuk i kroppen och rätt svettig.
Judith hade mer att hantera när hon skritta och travade runt på Kerstin, som skötte sig mycket bra när hon inte fick sina tiltar/kollapser/damp-anfall. Då bär det av åt alla håll tills hon måste stanna av för att tänka ut vart hon ska ta vägen. Eller något sånt. Den vanliga hästpsykologin verkar inte alltid stämma in på Kerstins personlighet.

Judith hjälpte mig att lasta in djuren, sedan körde jag ensam upp mot stallet. Eftersom att jag alltid har något mer att göra i stallet och Judith kände sig lite krasslig beslöt vi oss för denna chansning.
Redan i backarna upp mot Älvaberget började jag ana oråd. Bilen slant till vid första backen och vi fick fortsätta försiktigt uppåt. I sista backen innan själva byn tog det så stopp, någonstans i mitten. Jag borde ha gasat på mer innan backen kan jag säga i efterhand, men som alltid är det lätt att vara efterklok och efter min mini-sladd kändes det inte så bra att trycka på gasen.
För de som aldrig suttit i en sådan situation kan jag säga att det är ren och skär och kall skräck man känner när ekipaget tar stopp och sedan börjar glida bakåt. Turligt nog höll pappas nya vinterdäck för stillastående och bromsarna likaså.
Det kändes rätt hjälplöst att sitta där, så nära hemma men med ett absolut stopp. Jag lyckades dock undvika adrenalinchocken som jag brukar kunna få, som gör att jag visserligen kan utföra saker rätt effektivt men som av okänd anledning ger mig minnesförlust efteråt, jag tappar helt greppet om detaljerna.
Så efter en stunds funderande och lugnande, djupa andetag tog jag mig ut ur bilen och lastade ur Kerstin, som jag anade inte skulle palla att stå stilla någon längre stund. Hon kände igen sig direkt och tyckte förmodligen att det var en ganska trevlig situation. Det tyckte inte jag. Jag och hon smög uppför backen medan den ensamma Jänta ropade efter oss (vilket skar i hjärtat ordentligt, men just då visste jag inte riktigt vad annat jag skulle ta mig till. I efterhand, när man tänker klart, skulle jag naturligtvis ha plockat ur henne också, för hon är allt annat än svår att ha att göra med runt transporten).
Vi hann bara uppför backen innan vi träffade Lars-Gunnar och då kände jag lugnet. Karlarna i Ytterberg, de kan sina saker. Ännu mer tur hade vi när vi kom ner till vårat stadiga ekipage (hur kunde jag lämna Jänta?!) och Peder dök upp i början på backen. Med de två herrarnas hjälp togs både bil, transport och hästar upp på plan mark, där jag lastade in Kerstin igen och körde själv sista lilla biten.

När vi så äntligen var hemma vid stallet igen fick jag en otrevlig överraskning i form av kraschade hagstaket. Det var Boel som blivit upprörd och försökt ta sig över det 3-radiga staketet när Älva fick flytta över till Major. Hon hoppade och tog sig över till hälften. Och kravlade resten av biten. Ni kan ju ana hur staketet såg ut...
Efter att ha lastat ur, packat upp, städat till allt så fick jag alltså pulsa ut i meterdjup snö och börja spika. Då började det definitivt vara slut i tanken.
När alla hästar var på rätt plats och stallet uppstädat (unghästarna hade levt rövare) var det helt slut soppa. Utan att ha det minsta dåliga samvete körde jag alltså hem.

Som Magda sa, det är skönt att allt dåligt samlas på en dag så att man slipper flera små dåliga saker de övriga dagarna. Och dagen räddades ju på sätt och vis av att Jänta skötte sitt dressyrpass så bra som hon gjorde.

Men än är det inte slut. Faktum är att jag måste stanna upp ända till klockan 9 då jag lovat pappa, Judith och Torben att se film med dem. Det blir den andra filmen i Millenium-triologin, Flickan som lekte med elden. Det lär ta ett tag att somna efter den, men jag har ju faktiskt inget jobb imorgon så jag överlever nog.

Imorgon hoppas jag innerligt att Boel går ett bra snabbjobb, så jag slipper oroa mig över om hon är ofräsch eller inte. Jag hoppas också att jag inte glömmer bort att se filmen om Järvsöfaks som går kl. 16.30 på 4:an. Missa inte!