Ingen risk för skogsbrand...

Jag vet att vädret är ett tråkigt samtalsämne, men hur kan man låta bli att prata om det när det förstör hela hennes vardag? Hela min värld består just nu av en enda stor blöta. Blöta kläder, blöta fötter, blöt bil, blöta hästar, och ännu mer blöta fötter. Och det blir liksom aldrig torrt, för så fort man kommer in efter att man har varit ute måste man ju duscha! Ingen risk att blommorna vissnar av vattenbrist i alla fall...

På fredagkvällen svängde Ica-tjejerna och jag förbi Adak för att hälsa på Johanna, Manda och deras ligister till vänner. I Adak var det blött. Inga glada överraskningar här inte. Vägen dit var även trafikerad till max av små, vitmagade grodor. Isabelle, som är motsatsen till djurvän, struntade naturligtvis i de stackars små djuren som var på väg till den andra sidan (bokstavligt och bildligt talat) och jag tror att flera stycken smetades ut på Audins däck.
Nåja, det var trevligt att hälsa på Adakborna igen, och att träffa på två, tre bekanta från Arvidsjaur. Det händer ju inte 5 dagar i veckan längre.

Lördagen bestod av en enda lång utflykt till Skellefteå för ännu ett banjobb med Kerstin och Boel. De två tanterna skötte sig, naturligtvis, exemplariskt och Kerstin fortsätter att imponera med sin snabba inlärning. Som Kerstin (uppfödaren som springaren är uppkallad efter) sa i sin kommentar i förra inlägget; hon behövde nog varva ner lite grann.
Förra gången kom stress-attacken i duschen efter jobbet men den här gången var Boel med som moraliskt stöd och då gick det lätt som en plätt.
De två svarta fick gå jobbet tillsammans den här gången, stallägaren körde min och Stenmark körde Springar Kerstin. Det hela såg väldigt fint och harmoniskt ut, och efter att de kommit in och låtit hästarna pustat lite körde de 1640 på 47,5, varav första 500 gick 56 och de sista 1000 på 44. Cirka.
Boel ska tydligen vara en helt annan häst att köra på bana jämfört med hemma, det var vad stallägaren menade, som nu alltså har kört henne både hemma och på bana. Hon verkar inte ha fattat grejen med banan än och tar inte i som hon gör på rakbanan i berget (där fick jag ju hålla i ordentligt sist vi var ute). Men hon gör vad man ber om och verkar inte ha några problem med kvaltiden, så kvalar gör vi nog, men en start tvivlar jag på att det blir. När hon har förstått att man ska springa fort även på ovalen, då kan det börja bli dags för tävling på riktigt.

Ikväll var det höstpremiär på Toxic, men jag valde att stanna hemma. Trött efter dagen i Skellefteå och dessutom fick vi ju trevligt Stockholm-besök i form av min gudfar, pappas kusin. Sören heter denne herre, och en gång i tiden döpte jag ett gosedjur efter honom, fastän det redan hade ett namn. När vi snorungar var mindre, och lättare att roa, brukade han spela + sjunga en egenskapad sång för oss. Grodan blå, eller den blå grodan eller vad den nu hette... Den handlade i alla fall om en blå groda som skulle korsa en väg. Det höll på att gå lika illa för honom som det gjode för Adak-grodorna i fredags... Men sådana sorgliga slut kan man ju inte ha på barnvisor, så den blå grodan fick överleva trots alla farligheter i hans liv.

Annars...
Den nya ridskolehästen ser ut att vara ett riktigt kap, en verkligt fin madam, väldigt nätt och lätt i sina gångarter.
Filmen jag beställde hem, "Rörelse utan gränser", var helt okej och jag gillade skarpt att grunden var intervjuer med veterinärer och tränare av olika slag. Den hade gärna fått gå djupare och varit bredare, men det är väl inte helt lätt att klämma ihop på en film, antar jag. Jag har iaf fortsatt spana efter liknande filmer och böcker.
Första simlektionen (med en ny simgrupp) på tisdag, och jag hoppas att den går bra så att självförtroendet får sig en boost och det går bra med de andra två grupperna senare under veckan också.

Nu lutar det brant åt att vila ögon och ben i sängen. Det är ju tänkt att man ska slänga bort en tredjedel av sitt liv på sånt, så det blir till att ligga i.