Vem trodde att jag skulle bli kär?

Jag har gått och blivit kär. Och inte i vem som helst! Nej, det är faktiskt Terry Pratchetts Death i "Thief of Time" som fångat mitt intresse. För er som inte läst Terry Pratchett (hade inte jag heller innan den här engelska-uppgiften), så är Death döden personifierad. Passande namn, eller hur?
Den här killen är till utseendet ett skelett med en svart kappa på, inte så chokerande, men har en helt fantastisk personlighet, så det yttre får stå tillbaka för det inre. Den här gången. Efter att desperat och kärlekstörstande bläddrat igenom boken för att hitta alla bitar om Döden har jag även fått veta att han har en vit häst som heter Binky! Namnet på hästen kan ju få en att tveka lite, men det är ju trots allt en skimmel, och vilken flicka kan motstå en fantastisk personlighet på en vit häst?! Jag är inte av de ytterst få flickorna.
Tyvärr verkar boken inte handla om min drömprins, så jag känner mig inte så motiverad att läsa ut den.

För att spinna vidare på kärlek och böcker...
Jag börjar med det som angår det senare nämnda. Jag, Sarah och Isabelle åkte in till Skellefteå och såg bio lördag kväll. Vi såg Twilight, som tydligen ska vara en stor succé (?) och som är baserad på boken med samma namn (nåja, på svenska heter den något annat, löjligt). Jag har faktiskt nyläst den boken, eller i alla fall börjat på den, och boken var inte alls dålig. Filmen var sämre, även om jag, efter att ha läst boken, troligtvis förstod bättre vad filmskaparna ville åstadkomma. Jag vill inte säga att den var dålig, för den går inte in på min 10 i top-lista för dåliga filmer, men jag blev inte frälst. Något med filmen var det ändå, för det är nog första gången jag gått ifrån bion, eller soffan, och känt medlidande för filmskaparna, som inte alls har en lätt uppgift. Tidigare har jag bara tyckt att de bakom filmen var inkompetenta.
Personlig utveckling för min del, kanske?

Jag fortsätter med kärlek. Egentligen har det inte alls med kärlek att göra, men jag bara MÅSTE säga att de 2 låtarna som ligger ensamma på spelningslistan nu är Running in your veins med Renegade Five och Lips like Morphine med Kill Hannah. Jag gick vilse, ett tag, i allt mainstreamande tillsammans med mina tossiga vänner, men nu har jag hittat hem igen, och det känns hur skönt som helst.

Jag hade ju bestämt mig för att lägga ner Plaskis-grejen. Och det har jag faktiskt lyckats göra. Tyvärr är jag lite för lättpåverkad och efter att en eller två föräldrar tackat mig och sagt att de så gärna vill att barnen ska få fortsätta nästa år så hasplade jag på ledarmötet ur mig att jag kunde fortsätta med att vara "fröken", bara jag fick följa min grupp. Ha! Vips står jag där med en egen simgrupp, utan hjälp från någon annan. Jag är en liten, obetydlig, patetisk mes som inte kan säga nej när det behövs!

Boel fortsätter att vara otrolig (nej, jag kunde inte skriva ett helt blogginlägg utan att nämna hästarna), ja, nästan overklig, och jag tänker inte ens försöka tänka på hur jag ska kunna lämna igen henne nästa år. Istället börjar jag fundera på om jag inte borde köpa ut henne och låta Judith ta hand om henne medan jag studerar eller gör andra dumheter... ;)
Fast det är klart... Som jag sa till mina ledarkollegor i simsällskapet så är ju tanken att jag ska gifta mig med min mångbiljardär i slutet på nästa sommar, och då kan jag köpa skolanläggningen och bygga en stalldel så jag kan ha henne där.

Jag kommer inte att kunna ställa av Snurran efter jul, som jag inbillade mig ett tag. Hon var så hurtig vid snöpulsandet idag att hon lämnade den gym-tokige Kim och viktbesatta Anton långt efter sig när det kom till frågan om viljan att motionera. Efter att hon kört slut på mig och vi skrittat hem var hon så nöjd med livet som man kan bli. När hon sedan fick gå ut i hagen och jaga både Boel och Kerstin måste hon ha uppnåt nirvana (nej, förresten, det hade hon nog bara gjort om hon sluppit täckena)..

Efter att ha ridit Jänta idag, snöpulsat med Furir igår och skrittat Baron ensam för första gången:

"That hoss wasn't built to tread the earth,
he took naturally to the air,
and every time he went aloft,
he tried to leave me there."
- Anonymous Tribute to an Unmanageable Horse