Hur kunde det gå så snett?

Från toppen till botten, på två dagar.
Det började i tisdags, igår alltså, med att jag fick ett samtal på bussen hem från Arvidsjaur. Stona hade rymt och sprungit till skogs, och en riktigt trist skog med rötter och stenar och allt möjlig skit, dessutom. Det blev till att sitta på spikar hela vägen hem, istället för att försöka ta igen lite sömn (4 timmar hade jag fått i mig den natten). Järnet upp till stallet, där det såg mörkt ut, både bokstavligt och bildligt talat. Letandet pågick väl i 3-4 timmar, sen kom Snurran och Älva upp från berget samtidigt som Anna kom körandes längs vägen. Boel och Kerstin hittades sedan i mitten på rakbanan.
Riktigt äckligt var det, speciellt då man själv inte kunde göra mycket annat än fantisera om hur Älva gått ner sig i bäcken eller tjärnen och låg döende uppe i skogen någonstans. När mitt sällskap (Angela) for blev jag så frustrerad att jag bestämde mig för att köra upp till gråa ladan för att lysa in i skogen och kanske uppmuntra hästarna att komma hem. In på en smal skogsväg som börjat dreva igen, försökte sedan backa ut därifrån vilket ledde till att jag fastnade med den stora feta bussen. Medan jag försökte skotta fram odjuret sträckte jag ledbandet i knät (igen!), och då var sammanbrottet nära (för er som inte vet hur det är att sträckan ledbandet; KNAK, sedan smärta och yrsel). Låg och skrek massa fula saker rätt ut i den mörka skogen (nåja, jag trillade framför billyktorna, så jättemörkt var det inte...), förhoppningsvis hörde ingen mig. Fick upp bilen till slut, men kan nu i efterhand berätta att jag körde sönder styrservon på köpet.

Det allra värsta med hela historian var nog Jäntas attityd. Komma springandes nerifrån berget med öronen framåt... "Nu går vi nog hem, jag börjar bli hungrig"
Och så har man oroat sig för dessa kritter i flera timmar.
Näst värst var nog att det skulle hända just den kvällen, då precis ALLA var borta! Plus att man får sms som i det ögonblicket är totalt meningslösa. Det bidrog ganska mycket till mitt vredesutbrott vid bilen...
Det mest ironiska med hela kvällen var att den enda skadade varelsen var jag, hästarna hade klarat sig undan alla slags skråmor, även de av den minsta typen.

Är evigt tacksam Anna och Angela som ställde upp på letande, barnpassning, moraliskt stöd... Ja, allt det där som man behöver någon till. Ubbe ska även nämnas, det var han som till slut övertygade mig om att jag faktiskt kunde backa ut bilen från den där skogsvägen.

Efter den kvällen var man alltså rätt mör i skallen, och emotionellt halvt förstörd. Det började någorlunde i dag (onsdag alltså), men vid halv tre fick jag ett samtal från Michelle om att stona rymt. Igen. De hade gått upp i byn, men där hade Ann-Kristin sjasat tillbaka dem från de håll de kommit ifrån, och då hade de promenerat ner på linbanevägen (ODJUR!!!). Michelle och Ann-Kristin var sen snabba på att få in de i stallet, så när jag kom upp var allting lugnt. Baron hade visserligen tryckt sig in i "mellanhagen", men Furir och Birk stannade i sin, och där hade det nog aldrig var några problem under dagen.
Hittade ett enda sår idag, vilket ju är lite ironiskt. Boel hade fått ett på ena bakbenet, men jag vet inte ens om det förtjänar att kallas sår, det såg mer ut som att någon rakat bort lite hår...

Minibussen står nu på verkstaden och ska lagas, och det är väl bara att hålla tummarna för att det går fort, annars blir det en fruktansvärd konkurrens om den enda återstående bilen...
Men det var ju inte oväntat, lagen om allts jävlighet säger det ju nästan rätt ut, att det ska hända på den mest opassande tiden.
(Och ja, jag har fruktansvärt dåligt samvete för att jag pajade bilen)

Imorgon är det "juldansen" i Arvidsjaur, vilket tidigare i veckan var en av de saker jag såg fram emot lite grann i alla fall. Inte som det ser ut nu. Att halta omkring på ett knä som liknar en fotboll och försöka sig på några moves är inte riktigt sååå lockande... Det blir ändå så att jag far dit, men hela kvällen lär bli skötsam, har nämligen 2 prov på fredag förmiddag.

Nog klagat! Efter att ha gått runt och varit deprimerad precis hela dagen har mina depressions-smurfar körts ut ur sinnet och allt känns aningens lättare. Jag kan inte hitta något som känns otroligt roligt och peppande, men det är å andra sidan inte nattsvart heller!