Nu ska det bara glassas.

Helvetesveckorna är över och jag kände lugnet när jag kom hem efter dagens cykelpass. Vad skönt att kunna äta frukost i lugn och ro och bläddra igenom alla tidningar.

För en gångs skull ska jag inte svamla om jobb och väder utan gå direkt till något viktigare. Allas våran Isabelle har idag åkt till London för nyare och fräschare äventyr, så veckan har (förutom allt jobb förstås) till stor del bestått av att ta farväl av henne. I onsdags kidnappade vi Isabelle och med mig vid ratten drog vi upp till Piteå för att se Magnus Betner. Tyvärr lyckades Isabelle lista ut att vi var på väg till Piteå, trots mössan, men att vi skulle se Betner, det hade hon nog inte väntat sig. Det är nästan synd att vi inte filmade hennes reaktion när hunk-Magnus klev ut på scenen.
Hunk-Magnus eftersom att han är lite hunkig, om man bortser från att han är 35 år ung och kort. Men det vägs ju naturligtvis upp av att han är en duktig komiker, helt i min smak!

I lördags tog vi en impulstur till Arvidsjaur. Det höll på att gå åt skogen när vi fick veta att det inte var annat än styrdans på hotellet (medelåldern är väl aningen högre än våran då), men jag var bestämd att kvällen skulle bli lyckad och det blir trots allt vad man gör det till. Efter en förfest hos någon före detta fordonare tillsammans med en hög K4:ingar drog vi sedan till Capsicum där vi härjade fritt under resten av kvällen. Vi festade som att vi aldrig någonsin skulle återvända dit, och av den anledningen kommer jag troligtvis aldrig åka till Arvidsjaur igen...
Nej, jag tvivlar på att vi var värst, för när man ser på det med lite distans var vi ganska skötsamma.

Igår, söndags alltså, mötte vi upp igen och fikade på kvällskvisten. Det kommer att bli tomt utan Björklund, men hon gör något riktigt kul och spännande, och det ska vi uppmuntra! Man ska ju glädjas med andra, och hon verkar sannerligen glad över sin trip över till britterna.

På söndagen åkte jag upp till stallet för att köra Älva, rida Jänta och gå med Boel. Jag hade inga höga förväntningar, men bestämde mig ändå för att ta en långtur med Snurran eftersom det var så fint väder. På med hackamore och nytt schabrak för turens skull och så iväg. Redan i framskrittningen kändes det ovanligt bra och när vi började jogga längs den oplogade vägen kändes det att det skulle kunna bli riktigt, riktigt bra om jag tog vara på det.
Raksträckan, 500 meter, där jag brukar köra snabbt med travhästarna blev en lyckotrappa upp till... Ja, det tog liksom aldrig slut. Lycka är ju verkligen en höjdkänsla, och när jag beskriver det så kan ni säkert ana er till hur nöjd och belåten jag var resten av dagen.
För att gå in på detaljer hade Jänta ett härligt driv framåt, men var som en fjäril i handen (på hackamore!) och lyssnade på varenda lilla order från mig. Underbart!

För att fortsätta på hästbiten så kan jag berätta lite om Furirs nästa start, som blir i Dubbelcupens final den 3 april på Romme. Inte nog med att det är V75, det är även V75-finaler, uttagning till Olympiatravet och så kommer själve Järvsöfaks vara där och visa upp sig!!!
Jag vill vara där med kameran i högsta hugg! Sådant här händer ju inte alltför ofta. Så jag har hört mig för med hästägaren, som nog tänkt bila ner, och kollat på de olika hotellen för rum.

Veckan efter just den V75-helgen är det dags för högskoleprovet. Högskoleprovet känns nästan lite som de Nationella proven gjorde. Det är ju liksom inget du kan plugga inför och i det här fallet vill jag ju gärna ha en hög poäng, men det är väl inte hela världen om det inte blir skyhögt heller. Bekväm situation, minst sagt!