En väldigt bra bok och en väldigt bra häst (äh... ponny).

Det är lördag morgon och jag känner mig... orolig... i kroppen.
Jag har kommit över en så fenomenalt bra bok att jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv när jag inte lyssnar på den (ljudbok m.a.o.). Den är så bra att jag inte kan låta bli att lyssna på den och så bra att jag inte vill lyssna på den i rädslan av att den ska ta slut snart. Jag har inte kunnat sitta still mer än 5 minuter den här morgonen, och till och med nu, när det är tänkt att jag ska sitta och koncentrera mig på vad jag skriver, måste jag hoppa upp och gå en runda med jämna mellanrum. Jag tänker att jag inte ska tänka på boken, vilket naturligtvis är detsamma som att göra det.

Boken i fråga heter Niceville eller The Help och är skriven av Kathryn Stockett, i ljudboksversionen läses den av Anna Maria Käll. Senare i år har en filmatisering premiär på bio, och det var faktiskt så jag upptäckte den. IMDB är ju praktiskt taget min startsida på nätet.
Boken gavs ut 2009, och jag begriper inte hur jag missat den?! Jag tycker att jag har haft bra koll på best seller-listor och rekommendationer, men antingen har boken inte prisats så mycket eller så har jag en sned bild av mig själv.

Så här står det på baksidan boken, som utspelar sig under 60-talet:
"När societetsflickan Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter avslutade universitetsstudier, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. Men något hos henne har förändrats; hon vill mer och ser nu annorlunda på tillvaron. Hon drömmer om att bli författare och får så småningom ett jobb på lokaltidningen.

Genom sitt arbete får hon kontakt med den svarta hemhjälpen Aibileen, som har förlorat sin ende son men uppfostrat och älskat sjutton vita barn. Deras möte blir början på en udda och också farlig vänskap.

Tillsammans med en annan svart hemhjälp - den egensinniga och smarta Minny - bestämmer sig Skeeter och Aibileen för att skriva en bok som skildrar verkligheten i staden som de kallar Niceville. De skriver om hur de svarta har förnedrats och diskriminerats. Men också om deras drömmar, längtan och hopp. Arbetet med boken kommer att förändra deras liv för all framtid."

Jag har inte hunnit så långt ännu och hoppas att det är lika mycket och mer kvar av boken, för det är sannerligen inte många böcker (nu för tiden) som fascinerar eller inspirerar mig så.

En annan anledning till den underliga oron i kroppen kan naturligtvis vara Furirs start på V75 idag. Jag har intalat mig själv sedan startlistorna kom att jag inte är nervös. Och det var jag inte heller. Inte förrän i torsdags då jag diskuterade loppet med min chef. För att slippa undan humörsvängningar, behov av att springa, underliga ändringar i hjärtfrekvenser och diverse andra nervösa symtom körde jag ett mantra: Det är ett hårt lopp, det är ett hårt lopp, det är ett hårt lopp.
För det är precis vad det är och man bör ha realistiska förväntningar på den lille; dvs. en pengaplats. Det blir bra mindre nervöst om man inte haussar upp det hela, iaf fram tills det att startsignalen går (sen sitter man ändå med hjärtat i halsgropen, men tarmsystemet mår bra mycket bättre om man bara är nervös i 5 minuter jämfört med 5 timmar).
Det hela blir naturligtvis svårare av att Furir nu vunnit sina 4 senaste starter, som inte heller var lätta lopp. Man sätter skygglappar på sig själv, ser bara den fantastiske Farmfurir och missar de där andra duktiga hästarna (bl.a. Nordblomma, Fjeldstad Goggen och Rigel Odin i det här fallet).
Jag tror att jag har ett realistisk relation till loppet idag, blir det en pengaplats ska jag inte bli besviken!