Bloggen som Gud (jag?) glömde.

Ja, hur går det riktigt för mitt lag?
Det stora problemet med mig och den här bloggen är för dagen att det händer alldeles för mycket i mitt liv. Och att jag är så fruktansvärt dålig på att sålla och prioritera vad som anses vara viktigast, så till slut blir det bara pannkaka av allt skrivande.

Efter Furirs fantastiska andraplats har det hänt en del, och jag får försöka redovisa i korta punkter, för det känns ändå som att det är viktiga händelser som jag kanhända måste nämna igen i bloggen, senare.
För att börja med Furirs lopp så var det minst sagt fantastiskt. Särskilt om man tittar på hur han travade första 500 metrarna av loppet. Eller snarare, hur han inte travade! Där flög det nämligen ben och hovar och man, lugg och öron åt alla möjliga håll. Ja, man kan undra om det inte gick lika snabbt åt alla håll, inte bara framåt. Tur för oss alla har ju Per Gustafsson både erfarenhet och talang på sin sida, så han lugnade ner våran lilla storstjärna och när han sedan gick i mål bakom Rapp Elden såg han bra mycket piggare ut än denne. Travronden tyckte absolut att man skulle lira Furre nästa gång... ;)
Det kändes något snopet att sitta hemma, men vid nästa start, Vårbjörken på Umåker, då ska jag absolut vara med!

Under veckan som gick passade vi på att åka in och se Flickan från ovan, som var kanonbra, och fikade ett hejdå-fika med Susanne på torsdag kväll. Jag impulsköpte en jeansjacka av Johanna då, vad jag nu ska ha den till.

Högskoleprovet på lördagen tog ungefär hela dagen, tur att jag hade gott sällskap i form av Sarah där. På vissa delar kändes det gå bra, vilket brukar betyda att det egentligen gick dåligt, och på vissa delar kändes det gå sämre, vilket brukar betyda att det går bättre än trott. I slutändan kändes det inte som att jag klarade mig bättre än förra gången jag gjorde det (våren 2009), men tji fick jag. Eller ja, det verkar ha gått bättre. Det riktiga resultatet får man ju inte förrän runt 4 veckor efter provet, men efter att ha rättat mitt prov via text-TV och tittat på tidigare normeringstabeller ser det onekligen lovande ut. Jag ser ut att ha höjt mig i alla fall!

Måndagen efter den fruktade helgen kom så ÄNTLIGEN min nya hoppsadeln, T6:an! Och den är så fin! Faktum är att jag första dagen var tvungen att ha med den under hela min jobbardag. Efter att ha hämtat ut den på min något trånga lunch tog jag med den hem för att ha den bredvid mig när jag åt lunch. Sedan var jag tvungen att ha med den i postbilen medan jag körde runt posten också.
Efter att ha prövat ut den på måndag kväll var jag fortfarande något tveksam, för den ser trots allt lite annorlunda ut jämfört med de sadlar jag haft tidigare. Men dåligt låg den inte, så jag höll på den och provred den inte förrän på onsdag (hur höll jag ut, kanske ni frågar er, men jag kommer till det sen), och då visade den sig ligga som limmad på den kära Snurran! Och skön var den också!!!

Tisdag blev jag en patetisk spillra av en människa. Förkylning och feber och en fruktansvärd värk i kropp och knopp satte stopp för alla fysiska och psykiska aktiviteter den kvällen. Jag låg i sängen från det att jag kom hem till jobbet till morgonen därpå, då jag likväl gick upp och cyklade tidningar. Det var ett stelbent tidningsbud som tvingade sig runt den dagen. Turligt nog hade jag redan på tisdag eftermiddag investerat i mediciner, så med diverse piller klarade jag mig runt onsdagen och fixade även en ridtur på Snurran.

Dagen idag, dvs. torsdag, hade kunnat bli ett fiasko. Jobb på Posten hotade, och det skulle ha inneburit en inställd resa till Skellefteå för Boels del och en massa annat strul med allt möjligt. Nu löste det sig lyckligtvis och vi fick fara in till "storstan". Själva bilfärden var spännande för min del, jag stötte på en konstig förare och blir ju lite nervös när jag närmar mig stadstrafiken, men hela ekipaget överlevde och Boel är då så väldigt lätt att ha med sig, stundvis undrade jag om hon kanske är lobotomerad trots allt...

Idag är även sista anmälningsdag till de flesta högskolorna, så jag ägnade hela dagen åt allt annat än faktiskt skicka in min anmälan. Tills jag kom hem efter stallningen, då tog jag mig i kragen och punktade upp mina val. Nu är de inskickade och min framtid ligger i någon annans händer tills vidare. Jag är fortfarande öppen för alternativ, men efter en hel del grubblerier så är det arkitekten som drar mest.

Imorgon åker den älskade Snurran till Östersund för betäckning och kvar blir en ensam jag och en fantastisk, perfekt, men tyvärr lika ensam ny hoppsadel. Det är tur att man fortfarande kan klappa och lukta på den, men synd att den inte är lika trevlig eller luktar så bra som Jänta.

Nästa lördag, den 24:e april, är det V75 på Umåker och då startar både Furir och Baron, om inget oförutsett händer. Till det så kommer förmodligen Maharajah och Reven D'Amour samt Global Investment och en hel del andra stjärnor dit, och det kommer att bli en kanondag, det är jag helt övertygad om!
Ännu roligare är att det avgår en V75-buss från Malå den dagen som ska ta oss alla dit. Alla andra har varit duktiga och gjort reklam, och jag får väl göra lite via bloggen, fastän jag tror att det är få Malåbor som läser den. Jag får försöka ragga i den riktiga världen också, det vore ju kul om vi blev så många att det faktiskt blev av.

Många bäckar små, som folk (tydligen) säger. Själv har jag aldrig hört någon säga det irl.
Men poängen var i alla fall att alla mina små bäckar, alla små beskrivningar av vad som hänt, blev en hel flod av information. All heder åt den som orkat läsa.
Nu väntar sängen och ett intensivt motionspass imorgon bitti!