En väldigt bra bok och en väldigt bra häst (äh... ponny).

Det är lördag morgon och jag känner mig... orolig... i kroppen.
Jag har kommit över en så fenomenalt bra bok att jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv när jag inte lyssnar på den (ljudbok m.a.o.). Den är så bra att jag inte kan låta bli att lyssna på den och så bra att jag inte vill lyssna på den i rädslan av att den ska ta slut snart. Jag har inte kunnat sitta still mer än 5 minuter den här morgonen, och till och med nu, när det är tänkt att jag ska sitta och koncentrera mig på vad jag skriver, måste jag hoppa upp och gå en runda med jämna mellanrum. Jag tänker att jag inte ska tänka på boken, vilket naturligtvis är detsamma som att göra det.

Boken i fråga heter Niceville eller The Help och är skriven av Kathryn Stockett, i ljudboksversionen läses den av Anna Maria Käll. Senare i år har en filmatisering premiär på bio, och det var faktiskt så jag upptäckte den. IMDB är ju praktiskt taget min startsida på nätet.
Boken gavs ut 2009, och jag begriper inte hur jag missat den?! Jag tycker att jag har haft bra koll på best seller-listor och rekommendationer, men antingen har boken inte prisats så mycket eller så har jag en sned bild av mig själv.

Så här står det på baksidan boken, som utspelar sig under 60-talet:
"När societetsflickan Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter avslutade universitetsstudier, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. Men något hos henne har förändrats; hon vill mer och ser nu annorlunda på tillvaron. Hon drömmer om att bli författare och får så småningom ett jobb på lokaltidningen.

Genom sitt arbete får hon kontakt med den svarta hemhjälpen Aibileen, som har förlorat sin ende son men uppfostrat och älskat sjutton vita barn. Deras möte blir början på en udda och också farlig vänskap.

Tillsammans med en annan svart hemhjälp - den egensinniga och smarta Minny - bestämmer sig Skeeter och Aibileen för att skriva en bok som skildrar verkligheten i staden som de kallar Niceville. De skriver om hur de svarta har förnedrats och diskriminerats. Men också om deras drömmar, längtan och hopp. Arbetet med boken kommer att förändra deras liv för all framtid."

Jag har inte hunnit så långt ännu och hoppas att det är lika mycket och mer kvar av boken, för det är sannerligen inte många böcker (nu för tiden) som fascinerar eller inspirerar mig så.

En annan anledning till den underliga oron i kroppen kan naturligtvis vara Furirs start på V75 idag. Jag har intalat mig själv sedan startlistorna kom att jag inte är nervös. Och det var jag inte heller. Inte förrän i torsdags då jag diskuterade loppet med min chef. För att slippa undan humörsvängningar, behov av att springa, underliga ändringar i hjärtfrekvenser och diverse andra nervösa symtom körde jag ett mantra: Det är ett hårt lopp, det är ett hårt lopp, det är ett hårt lopp.
För det är precis vad det är och man bör ha realistiska förväntningar på den lille; dvs. en pengaplats. Det blir bra mindre nervöst om man inte haussar upp det hela, iaf fram tills det att startsignalen går (sen sitter man ändå med hjärtat i halsgropen, men tarmsystemet mår bra mycket bättre om man bara är nervös i 5 minuter jämfört med 5 timmar).
Det hela blir naturligtvis svårare av att Furir nu vunnit sina 4 senaste starter, som inte heller var lätta lopp. Man sätter skygglappar på sig själv, ser bara den fantastiske Farmfurir och missar de där andra duktiga hästarna (bl.a. Nordblomma, Fjeldstad Goggen och Rigel Odin i det här fallet).
Jag tror att jag har ett realistisk relation till loppet idag, blir det en pengaplats ska jag inte bli besviken!

Fortfarande inget klart besked.

Vilken rysare mitt liv är just nu.

Igår kom andrahandsbeskedet (eller vad det nu heter) från Högskoleverket, och gissa vad jag landade på? Jo, 1:a reserv. Vilket antiklimax... Jag vet inte riktigt om jag ska vara glad eller ledsen, deppad eller hoppfull. Det kändes väldigt mycket som "mittemellan".

Idag ringde jag Lantbruksuniversitetet och frågade om vad jag kan förvänta mig från min 1:a reservplats. Mannen jag fick i andra ändan av luren menade först att det är en 50/50-chans. Hjärtat sjönk som en sten...
Sedan fortsatte han med att ta mitt personnummer och titta i databasen. "Jaha, du har sökt två år tidigare. I år har du haft tur med lottningen, ni är ju rätt många som ligger på samma nivå i högskoleprovsgruppen." Hjärtat sjönk ännu mer, fast i luren lät jag glad och lättad över att jag haft så tur. Handlar det om tur så är det kanske ännu svårare att ta sig in nästa år om jag hamnar på fel sida i år!
Lite käck på rösten förklarade jag att jag har en sådär 80 mil enkelväg och att jag därför skulle vilja försöka lägga upp en ungefärlig plan.
"Jo, jag kan ju inte lova något, men det ser ju rätt bra ut för dig." Lät det plötsligt. Jag blev lite gladare och hoppfullare, men lät jag kanske mer deppad på rösten?
Han tyckte inte att jag skulle ta mig ett boende, utan förklarade att det, enligt honom, var bäst att endast förbereda med en säng att sova i tills jag fått det faktiska resultatet. Jag var väldigt förstående, men jag måste nog ha låtit lite deppad för när samtalet började lida mot sitt slut (sånt känner man även om man har dåligt med sociala poäng) tillade han igen att "dina chanser ser rätt bra ut". Jag tackade lögnaktigt för hjälpen (för vad mer vet jag egentligen nu?) och sa hej då.

Ska förresten tillägga att allt som står inom citattecknen är på ett ungefär vad han sa, inte citerat ordagrant.

Så här sitter jag nu och känner mig både hopp- och hjälplös. För vad gör man?
Utbildningen börjar den 29 augusti och reservantagningen löper fram till första veckan i september (f.r.o.m. nu alltså). Hur länge kan jag hålla på jobbet? Om jag inte tar mig in vill jag ju inte stå utan jobb. Och tar jag mig in första veckan i september står jag ju här med ett nytt jobbkontrakt för den månaden. Vad klåååån!

Fransmännen vet nada om äka finlandssvensk skräck.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Å ena sidan är det ju skrattretande patetiskt på franska, å andra sidan våldtar de ju vår kultur! Man kan inte se sånt här annat än på finlandssvenska, det förstår väl varenda kotte!

11 mil till vackert och värdefullt!

Igår var en bra dag. Jag hade fått häst-ledigt och eftersom jag inte behövdes där åkte jag till stall Dubbel-W i Gäddträsk för att hälsa på djuren och titta på Bokli Eld (igen! ;P)

Stall Dubbel-W:s egna ston, föl, unghästar (ett sto e.Frigg Elden u.Markavinni) och Jänta med Fenja gick alla tillsammans i en gigantisk, avlång hage med mycket mat, skydd och lekplatser för de 3 små.

Det kändes väldigt tydligt att det är så här det ska vara, att det är det här som är naturligt för hästarna. Jag hade kunnat stå och tittat på flocken hur länge som helst och bara myst över det hela. Jag fick en så härlig känsla som nog inte går att beskrivas riktigt. Jag blev också väldigt klar över att jag själv vill ha det så här någon gång i framtiden.

Och så till Bokli Eld, som var riktigt sällskapssjuk för dagen.
Precis så här vill man ju kunna göra med alla hästar, även hingstar!

Tolka det som reklam om ni vill, men nu ska jag konstatera lite fakta om denne fine, fine hingst.
Förutom topp-prestationer med rekord som 19,1 (tredje snabbaste kallblodet i världen) och 5 421 603 nKr insprunget (över 6 miljoner i svenska kronor) har han en fantastiskt fin stam med samma linjer som Moe Odin och Pål Even (Elding - Solbergsstjerna). Exteriört är han också en pärla, läser man igenom hingstkatalogen har han en av de bättre bedömningarna:
"Liten, lågställd välmusklad hingst av god rastyp. Vacker huvud. Väl ansatt välvd hals med bra övergång mellan huvud och hals. Hög manke, liggande bog, långt kluvet och något toppigt kors. Välbenad från sidan. Välformade hovar. Vägvinnande rörelser."

Han har tävlat från 3-årssäsongen tills han pensionerades 2010, 12 år gammal, pga. en skada, och har vunnit lopp alla säsonger.
Tittade man på V75 i lördags kunde man se ett klipp med honom och Järvsöfaks när de speedade i 15-tempo sista 500 m i ett lopp.

Så grymt vacker!!! (Ja, det var också ett konstaterande av fakta)



Vilket härligt liv han måste ha i Gäddträsk; stor hage, massor med mat och brudar. Och tänka sig, rids gör han också! Med gott resultat, vad jag har förstått. :)

In your face, kåringsnämnden!!!

Farmfurir med ägare och uppfödare Arne Hellsten, sommaren 2008.

Inför V75-5 på Hagmyren pratades det först om hur Myllarfaks skulle plocka igen 40 meter och runda hela fältet, sedan om Odd Tabac som skulle gå i ledningen, och även en del om Snygg och Idenors Peter. Farmfurir var det inte prat om, eftersom att distansen inte passade.

Jag citerar Travrondens kommentar om Furir:
"Radar segrar, underbar löpskalle. Inget distansplus? Aldrig golvad."

Och så rätt de hade! Furir blev inte golvad, nej, han reste sig i sin fulla längd och mer därtill! (Kanske hade man till och med kunnat mäta honom över ponnymåttet efter detta lopp!)

Efter en bra start följde ett perfekt lopp fram till de 161 metrarna där det skulle avgöras. I början på upploppet satt Furir instängd bakom Spjutsporren med Bongsbofax på utsidan. När Bongsbofax tappade travet och så småningom rullade över i galopp kom luckan och Furir visade att speeden finns där när den behövs! Det såg inte svårt ut när han accelererade förbi Prestmo Kongen, Snygg och Spjutsporren med huvan kvar.
Efter målgång ville måldomarnämnden se över upploppet igen, och igen, och igen... Det var visst vissa oklarheter om luckan som kom, om Bongsbofax galopperat innan Furir gick ut eller om det handlade om en störning.
Vi tittare fick också se upploppet om och om igen, och visst blev man lite orolig, trots att till och med Stig H sa att det inte borde bli tal om diskning. Jag tyckte det såg klart ut, men vem vet hur domarna ser på saken!

Till slut fick ekipage nr. 11 grönt tecken, och den rättmätige vinnaren fick koras!
Förutom äran fick han även hederstäcke och lagerkrans, ägaren och vårdaren fick minnespris och säkerligen massvis med blommor och gratulationer!
Nya rekordet över kort distans lyder 23,6 och med de 100 000 kronorna som delades ut i förstapris har nu Farmfurir sprungit in 581 500 kr på 15 starter i år. Vilken häst!

Oh, how I wish!

Kolla här, en försmak av Malaysia! (Nej, jag har ingen sån resa inplanerad, men jag vill fortfarande dit, vem vill inte det?!)

Jag och mina två vänner som syns på bild letade reda på ett vattenfall här i Västerbotten och åkte för att spana in det. Det fanns inte särskilt mycket information om det på Internet och jag hade väntat mig en liten rännil längs bergsväggen, med en fallhöjd på max 2 meter. Jag fick en smärre chock när vi äntligen kom fram. Det var stort, det var blött, det var högljutt...
Vägen dit var ingen barnlek, rejält brant på sina ställen och bitvis försvann stigen bland stenrösen. Men vi tog oss upp! Och fick en fin belöning för det.

Det blev inte så mycket fotande av miljön, Sarah och Susanne ville bara att jag skulle ta kort på dem... Och de kunde inte vara normala på en enda bild, tror jag. Jag skrek och skrek och skrek, "se normala ut!", men det gick naturligtvis inte.
Och ärligt talat vet jag inte om den här bilden blivit lika bra om de bara ställt upp sig och poserat "fint".

Jag funderar på att skicka in den till Norrans sommartävling. Temat fram till den 31 juli är "PLASK"... Och de blev faktiskt plaskblöta!

Igår gick kvalen till Kallblodsderbyt av stapeln, både till stoklassen och den öppna klassen. Det var många fina hästar med, men min själ bungyjumpade när Wik Stjernen dundrade runt på 25,0 och lämnade de flesta av sina konkurrenter lååångt efter sig. Han såg otroligt fin ut!
Det andra kvalet till den öppna klassen vanns av Tekno Jerken, före följande: Filofax N.O., Art Kjarvald, Dotterud Teddy, Guli Glöd och Cali Maks. Det var ett jämnare lopp och segraren var inte lika överlägsen på 25,9.
Stoklassens kval vanns inte helt oväntat av de norska favoriterna Lannem Siv (e.Alm Viktor) och Balder Stjerna (e.H.G.Balder). Fina Asteria (e.Bokli Eld) kunde inte alls vara med och som hon dalade på slutet undrar man om inte hade nån skit i kroppen.

Mörtvedt Jerkeld är far till både Wik Stjernen och Tekno Jerken och utöver det även till Art Kjarvald (vilken stam!) och till 2:an bakom Balder Stjerna; Järvsö Ninja. Han verkar få en fin fadersstatistik m.a.o!

Idag väntar V75-start för Furre på den lite klurigare distansen 1640 (1660 för våran stjärna) och med, som det på V75 bör, hårdare motstånd. Det är bara att hålla tummarna!
Imorgon ska Baron ut, också på Hagmyren och inte heller med helt enkelt motstånd.
Helgen har potential att bli bra!

Tyvärr måste jag sitta stilla och försöka pussla ihop ett distrikt till Tidningstjänst. Eller måste, och måste, men om jag inte gör det kör det ihop sig på måndag och ö.h.t. till veckan, och sånt behöver jag inte. Blä.

Snart är det dags för andra urvalsbeskedet. Det ska ni också hålla alla tummar och tår för!

Kan det månne gå vägen?

Förra veckan var spännande. Jag befann mig fortfarande i Tyskland (på en underbart härlig semester!) när först Baron vann ett lopp under tisdagen, och en dag senare (tårfylld morgon när vi påbörjade resan hem) vann Furir Guldtäcket på Dannero! Häftigt! Särskilt med tanke på att uppgiften kändes, om inte omöjlig, så nästan det.

Och på fredagen fick jag första urvalsbeskedet från Högskoleverket... 6:e reserv på veterinär! Det kändes som en seger bara det! Med lite distans till det börjar jag naturligtvis bli orolig, det är ändå 6 personer som måste hoppa av för att jag ska få plats... Men hoppas gör jag än, och har jag inte kommit fram i listan vid nästa urval, i början på augusti, så får jag ta fram en reservplan av något slag. Jag är ju nu egentligen antagen i Umeå, på arkitektprogrammet, men vem vill gå nåt sånt när man har chans på veterinär!

Ska inte ordbajsa mer, känns som att jag har så mycket att göra! (Fast jag är inte säker på att jag verkligen har det...)