Bisarra badhusbilder och bästa Barons banresultat.

Först ska jag se till att rapportera lite mer om vad som hände under helgen.
Vi anlände vid ca. halv tolv och gjorde oss genast hemmastadda på campingen där vi skulle sova. Jag gjorde en riktig fuling och smet under bommen när Bosse slog in koden och passerade med sin bil. Ungarna i baksätet skrek och jag gasade, med denna kombination av aktioner tog vi oss in. Ett tag var jag rädd att någon slags väktare skulle komma efter oss och slänga ut mig, men det hände alltså inte.
Insimmet startade vid 13 (för de som inte vet är insim ungefär detsamma som en gemensam uppvärmning där man får testa banorna och pallarna), sedan blev det en låååång eftermiddag med fina resultat. Jag tror ungarna tog 4 eller 5 medaljer den dagen, och nöjda och glada i hågen passerade vi sedan Tre Kronor för lite mat på vägen hem. Måste passa på att lägga ett gott ord för den restaurangen, för vi fick maten illa kvickt, trots att vi var 11 st.

Hem och sova. Neeej, något sådant skulle aldrig hända, även om jag önskade det. Självklart skulle ungarna ut på stan. Och vem fick följa med som barnvakt? Jo, just det. Tove. Efter lite planlöst strövande i kylan tog jag med mig minstingarna hem igen, och där var det bra mycket trevligare, med dusch och nya lakan.

Söndagen inleddes tidigt med insim vid 8. Vid 11 stack vi tillbaka till campingen för lunch och vid halv 2 var vi tillbaka i Eddahallen. Resterande medaljer togs idag, och de flesta var nöjda. En av simmarna fick 2 oturliga diskningar, men rekordsänkte rejält, och tänka sig, då kan man vara nöjd ändå! (är dock inte säker på att h*n var det)

Jag fotade så smått under hela helgen och fick väl till några bilder. Som alltid är det svårt med foto inomhus... Om man inte har en fet glugg, som tidningsmänniskan hade. Nåja, man kan inte få allt här i världen.

Efter helgen hände lite smått och gott, bl.a. 2 tuffa jobbardagar och ett trevligt dressyrpass. Det viktigaste att nämna hände dock idag, ikväll på Umeåtravet för att vara exakt. Baron tog sin tredje raka seger på lika många starter och rekordsänkte ytterligare. Vilket häst! Han hade, som vanligt, en del fuffens för sig, men när det väl blev allvar skötte han sig ypperligt och höll undan för Jan-Olov Perssons Hällsjö Albert. 32,4 med galopp blev det nya rekordet och 25 000 kr tjänade han åt husse. Det blev många klappar efteråt, och jag fick till och med mysa lite med honom utan att han skulle försöka dra lös fler knappar från min fina kappa (Boel lyckades plocka en).

Nu blir det nog ett besök i Skellefteå på lördag. Boel ska få några intervaller i kroppen (behövliga!), och så ska Baron få komma hem för att vila upp sig och sedan vinterträna i snön.

Det drar ihop sig för terminens högskoleprov. Intressant är en underdrift. Det ska bli ruskigt spännande, och jag hoppas att det går lika bra som förra gången, fast gärna lite bättre siffror, om än de förra var bra, de också. Jag försöker plugga lite grann inför det, men det är naturligtvis inte så lätt som det låter. Man vet ju faktiskt inte vad det är för något som kommer. Så det blir en del ordkunskap, lite läsande på engelska och så tittar jag på statistik-uppgifter på nätet och i gamla matteböcker. Matteböckerna försöker jag dock undvika in i det sista, de påminner för mycket om tiden i Arvidsjaur...

Imorgon väntar ett besök av hovis, en dust med tvättmaskinen, förhoppningsvis en hel del läsande och så har jag ju en sim 1:a på kvällen. Den har jag dock tänkt smita ifrån sista stunden och låta Sofia sköta den delen. Sofia som i min assistent, som, förmodar jag, klarade av att hantera Plaskis-ungarna i söndags.
På fredag får jag hoppa in och jobba igen, nu är det halv 8 på morgonen som gäller... *suck* Under sommaren var det kvart i 9 som jag skulle vara där, värsta sovmorgonen ju...

Efter ett löfte blev det en snabbis.

Jag fick verkligen fullt upp de här dagarna.

Simtävlingen gick kanon, minst sagt. De 8 duktiga simmarna från Malå tog tillsammans 9 medaljer. Inte dåligt med tanke på konkurrensen.
Det var ett stort spektakel som ägde rum under lördag och söndag i Eddahallen. Och vilket läckert ställe! Verkligen högteknologiskt, och allt kändes väldigt professionellt; domare, funktionärer, tävlande...
En del simmare imponerade stort, särskilt de som simmade 1500 m frisim... I relativt hög fart dessutom. Jisses, vilka atleter.

Det fanns ett litet reportage i Norran, och jag ska försöka lägga upp bilder och närmare resultat, när jag får tid över... Jag råkade lova Judith datorn, så jag får fortsätta på det här senare ikväll. Om jag är vaken tills dess att Judith är klar dvs.

Snurran överraskar lite smått.

Underbara häst!
Och för att klargöra vem det är, eftersom att de flesta 4benta i stallet är underbara, så pratar jag om Jänta nu. Istället för hoppning blev det en tur ut, då underlaget knappast var något att hoppa på. Och vilken tur!

Bergavägen var inte alls så pjåkig. 4 km väg (ca) som fortfarande hade all snö kvar. Någon (?!) hade varit och kört där, så bilspår fick vi stå ut med, men annars var det näst intill orört. Och Snurran, som nu alltså går barfota, var fantastiskt fin! Om jag nämner en viss tur med Mira och Jänta för några vintrar sen vet i alla fall Magdalena vad jag pratar om, medan ni andra får gissa er till hur bra det var. Nu kunde Jänta av naturliga skäl inte göra riktigt samma saker som vi gjorde den turen, än så länge saknas den muskelmassan, men det var inte långt ifrån. Om jag drar bort lite krafft (det är hårfint, men det känns att hon har något för mycket energi), låter henne muskla sig lite mer och fortsätter med det här träningsupplägget tror jag att jag kan få återuppleva något liknande!

Det känns för övrigt att allt sitter kvar. Hon förstår direkt när jag gör "5 galoppsprångs-övningen" och försöker byta så gott hon kan. Öppnorna i skritt var riktigt bra, medan de i trav är lite jobbigare. I slutet av passet kunde jag lyfta henne något i formen och vi fick till några riktigt fina skänkelvikningar! Vi är på G!

Min andra stjärna får vänta tills broddskorna kommer på, då ska hon få dra ur sig, hon med.

Nu drar det ihop sig för avfärd till Skellefteå. Det är Vågspelen jag ska på, som coach/moraliskt stöd/plockare (?). Jag blir borta till söndag kväll, men min hjälptränare Sofia har lovat att ta Plaskis och Judith och Maja skulle släppa mina tjejer i paddocken för lite spring (som sagt; ingen hoppning på det underlaget... "/), så allt ordnar sig även den här gången!
Nu håller vi tummarna för att Malås simlag ska lyckas i helgen, och så blir det jobbartag på måndag.

Jag har många talanger.

En riktig kvinna reder sig själv.
Idag har jag bytt fäste på både bil och häst (vad annat behöver man i denna värld?). Det började med bilen, minibussen för att vara exakt. Efter x antal varningar från pappans sida, med en eller två skräckhistorier invävda, tog jag så itu med grovjobbet. Däckbytet, som tidigare i mitt liv alltid gått så smidigt (nåja, nästan), var plötsligt väldigt svårt. Jag tror att det var de där historierna som satte fart på fantasin. Trots min oro gick det förvånansvärt smidigt, och det blev nog rätt till slut, för när jag kom upp till Ytterberg hade jag fortfarande 4 hjul och allt tycktes sitta fast. Vilket ju är trevligt.

Jag fortsätter att må förvånansvärt bra, trots snö och is. Idag passade jag på att hålla en rockkonsert medan jag gjorde stallet. Grep och sop fick agera stativ, spån och hö föreställde konfetti och ljuseffekter och liknande och när det mullrade utanför stallet uppfattade jag det som vilda applåder. Förutom hederlig rock sjöng jag även ut låtar från Mulan-filmen för mina trogna boxar (jag har kommit till Disney i min soundtracksmani), med små monologer insprängda, så som det ska vara i Disney-låtar.

Nåja, efter allt stallgöra (som faktiskt var lika roligt som igår) tog jag fram hammare, tång, fil och diverse andra redskap som kan behövas för att bättra på en hästs fötter. Jänta blev mitt offer, men i slutändan var hon nog ändå rätt nöjd med livet. Jag plockade av hennes framskor och såg till att fila ner kanterna så vi slipper flisor och bortsprungna bitar från hoven. Inget mer halkande, inga fler broddsår och framför allt; inga klobbar! Att det sedan är bra ur ekonomisk synpunkt, det är bara en bonus.
Jag och Magda unnade oss sedan en tur på ängarna i snön, båda två med hackamore-tanter. Nåja, tanter fram tills dess att Jänta kom på hur roligt det var med snö på ängar, och kanske kom hon ihåg hur vi tränade för något år sedan.

På kvällen knatade jag iväg till simhallen för att ännu en gång tukta barnen till lydnad och simkunnighet. Min assistent dirigerade barnen på det djupa medan jag lirkade med de andra på det grunda. På slutet av lektionen fick jag med mig en kille ut på det djupa, utan simdynor och med fullt duglig simteknik. Hans pappa, min f.d. lärare, kikade in och lill-killen fick visa upp sin nya färdighet. Lycka på jorden för både honom och mig. Det är alltid lika trevligt när det klickar för barnen och allt plötsligt blir så mycket lättare för dem.

Nu ska jag försöka skicka iväg bilder (Stallägaren vill ha bilder på sin älskade Baron till den kommunala almanackan), hitta min egen almanacka (som lever ett eget liv), skriva lite fina ord om mig själv (sånt som Arbetsförmedlingen vill att man gör) och det som bör prioriteras; kvällsfika. Äta bör man, annars dör man.

"There is something about the outside of a horse that is good for the inside of the man" (woman, skulle jag vilja tillägga) - Winston Churchill

Min underbara vän!

Sara med H har ännu en gång ringt in till P3 och pratat med Christer (och Patti). Och vad hände?! Jo, samtalet hamnade som "favorit"! Hur coolt är inte det?!
Men det krävs en sådan där unik människa som Sarah för att det ska kunna genomföras. Hon blir helt klart veckans hetaste person.

I slutändan uteblev mitt väntade sammanbrott.

Mardrömmarna slapp jag, men snön kom ändå... Trots att jag vädjat till den Högre Makten (ännu odefinierad). Mitt vädjande och bedjande gav alltså motsatt effekt, och lika mycket som jag icke-önskat snö, lika mycket snö kom det. Jag vågar inte gissa hur mycket det låg på gräsmattan imorse, mest för att jag föll baklänges tillbaka i sängen och vägrade titta ut genom något fönster alls under större delen av förmiddagen (testa gå omkring i huset och inte titta ut genom fönster så förstår ni vilken prövning det var). När jag äntligen samlat ihop modet och plirat ut var allting fortfarande vitt, men snömängden skulle väl kunna mätas till dryga decimetern.
Om jag var nära en hjärtattack på morgonen var det inte inte långt ifrån vid lunch heller. Första snön brukar ju smälta på en timma!!!
Men icket.

Bekväm som jag varit, så har jag inte satt på vinterdäcken på minibussen än (BMW:ns nya däck kom igår), så efter en stunds funderande och letande på vädersajterna beslöt jag mig för att undvika egna bilturer till stallet idag.
Vilket var ett klokt val.
Det blev bussande upp till Ytterberg, och vilken nostalgi! Jag kände mig som... ja, allt mellan 11 och 15 (sen började jag ju köra moppe), men mer åt det yngre hållet. Busschauffören var snäll och körde in på en oplogad Ytterbergsväg, sedan fick jag pulsa själv från Torkel-korsningen. Ännu mer nostalgi! Trots all snö kände jag mig faktiskt rätt glad i hågen när jag nådde backen ner till stallet.
Ännu bättre blev det när jag såg Boel motionera sig själv i den snöiga hagen, med täcke på (sensation! Tjatet om täcken har gått igenom!). Det var ett glädjande ögonblick, eftersom all annan slags motion gick bort idag, just pga. snön.

Efter lite strosande i stallet (ni vet, hälsa på de andra hästarna, kolla så att tomtarna inte varit framme, linda upp benlindor, lägga upp schabrak och täcken som katten dragit ner...) så tog jag tag i själva stallgörat. Fort gjort, som vanligt, och sedan kom sysslorna med vilka jag skulle bevisa för mig själv vilken fantastisk hästägare jag är.
1. Putsa, putsa, putsa.
Vilket jag faktiskt är rätt förtjust i. Lukten och känslan av lädret är härliga. Kanske är det något ärftligt, min pappa jobbade ju med sadelmakare ett tag.
2. In med odjuren och sedan pyssla, pyssla, pyssla. Läääänge.
Hör och häpna, båda tjejerna tyckte att det var helt okej, trots att jag höll på ett bra tag. (Jänta är ju inte så duktig på att visa sin uppskattning när det kommer till pyssel)

I slutändan kände jag mig inte som en riktig hästägare, utan som det oskyldiga barnet jag en gång var. Det var nästan löjligt hur glad jag blev av att bara pyssla i stallet med hästarna.
Vem har någonsin sagt att ridningen (eller körningen) är det bästa? Njae... Gräddet på moset egentligen, men inte alla dagar.

Just ja. Vid intag passade jag också på att presentera Majors nya hem för honom. Eftersom Furirs box ändå stod i ordning och inte används så fick den lille äta sin middag där istället. Då tyckte ägaren att det var lika bra att han fick stå kvar där tills kvällsmaten, så nu är skiljningen inomhus på god väg.

Efter ytterligare pysslande (det händer aldrig att man inte har någonting att göra i ett stall) så började jag min hemfärd. Den enda motorn jag hade att tillgå var min egen kropp, så det blev mina två ben som fick bära hem mig idag. Och mitt goda humör måste ha spritt sig till tårna, för jag riktigt studdsade hem, avbruten endast några få gånger av den obefintliga friktionen mellan skorna och isen.
Livet tycktes vara ett synnerligen fiffigt påhitt idag!

Jag fick ägna mig åt lite problemlösande också. Med dagens underlag går det inte att träna med de skor jag har på tanterna. Boel får alltså, så fort som möjligt, broddskor (guldskor, dyra men bra), medan jag troligtvis rycker Jäntas helt. Barfota är trots allt så mycket bekvämare.
Helst skulle jag även ha Boel barfota ett tag, för att bättra på hovarna, t.ex. under pulsningssäsongen då hon ska gå lite lugnare, men det kommer nog att styras en del av väder och träningsupplägg.

På kvällen, när jag slaskat mig hem genom Malås gator, pilade jag över till Agnes och spelade spel. Ja, sällskapsspel. Det har inte hänt alla dagar i veckan. Faktum är att det nog är första gången jag blivit inbjuden för att bara spela... ja, vad det nu hette. Man skulle försöka anpassa sitt tankesätt, typ.
Jag gick alltså från 14-åring till 70-åring på bara några timmar. Jisses, vilket töj- och anpassningsbart sinne man har.

Så till imorgon. Jag laddar inför det uppskjutna galoppjobbet med Jänta (som kanske blir något annat slags jobb), förmodligen efter att jag ryckt framskorna, och på kvällen så kommer mina sim 1:or och badar. Och så var det ju de där vinterdäcken...

Visst får man bli lite irriterad?

Vad in i helvetet?!
Jag har kammat igenom internets alla travrelaterade hemsidor, och inte ett enda jävla ord om konungen! Den klaraste stjärnan på kallblodshimlen, och ingen vare sig skriver ut namnet (Farmbaron) eller sättet han tagit sina segrar på (överlägset). Som vårdare (på semester) kan man inte annat än bli upprörd och svära över dessa förfärliga varmblodsälskare.

Till slut fick jag alltså ge upp och gå in på Norrans hemsida, som vanligtvis är sistahandsvalet, och där var det faktiskt båda våra killar omskrivna! Jag ska inte säga ett annat ont ord om Norran, men visst var det väl liiiite snålt om lovord? Och varför har de ingen bild på någon av våra bildsköna killar? Och vart står det att de är helbröder och att det är den fantastiska, oövervinnerliga Skaffer Jenta som fött fram dessa odjur? Istället nämns fadern, som inte haft någonting alls med saken att göra. Vi lever i en alltför mans- och varmblodsdominerad värld...

Här hittar ni orden om de två fina hingstarna av rätt ras.

Jag hittade en annan rolig grej, innan jag helt och hållet bojkottade travnet. Visst var det väl lite kul med välgörenhet och trav, och kallblod?! Och roligt, men avundsväckande, att läsa siffrorna om årskullen inom kallblodsrasen i Finland...

Urk för vädret, eller ska man skaffa sig en Klimpen-jacka där det står BLÄ på? Underlaget blir bara sämre och sämre, och man får nog hålla sig till dagtid om man vill kunna utföra något värre arbete. Idag gick det väl an, men det var på gränsen. Boel och Kerstin joggades i berget med däck. Det blev en del skrittande i de skuggiga backarna, men lite jogging fick vi in. Fast som sagt känns det vara på håret vissa bitar. Imorgon är det egentligen tänkt att Snurran ska gå veckans galoppjobb (vilket egentligen bara består av tempoväxlingar i galopp längs 500-meterssträckan), men tänka sig, imorgon skulle det viss bli snö (!)... URK!!!
Paddocken verkar dock hålla sig rätt bra hittills, så förhoppningsvis blir det ett markarbetesjobb på fredag, och jag tänker dra fram travhoppningen!

Travhoppandet är en obeskrivligt bra vän som aldrig sviker en. Jag och Snurran är väldigt förtrogna med denna nisch inom hoppningen, och nu är det så dags att åter igen ta till denna träningsmetod! Just travhoppningen är väl inte grädden på moset, men ack så nyttigt. Stärker både häst och ryttare, vill jag påstå, och hindrar all slags busridning (kan vara behövligt i mitt och Jäntas fall).
Jag borde få en gratisbiljett till lumpen, så disciplinerad som jag är.

Jag tänker skriva ett litet stycke om en saknad vän, Sofie Larsson. En arvidsjaurbo som flyttade till Karlstad för att gå skola där... Jag hade fått för mig att hon hamnat i Kalmar och tänkte; ja, så praktiskt, då hälsar jag på henne i samma veva som jag åker ner till mamma. Men så uppdaterade jag mig och fick se mina planer hamna i sopkorgen...
Allt gott finns i Karlstad. Till exempel stod Bokli Balder där förra året... ;)

Tydligen är man inte allmänbildad om man inte vet vem Anna Anka är? Jag hade ärligt talat inte den blekaste aning om att en sådan person fanns (läste en väldigt avslöjande intervju om henne, hennes make och deras sexliv), och blotta namnet fick mig att fnissa. Till en början. Efter att ha läst om deras sexliv kände jag mig grön i ansiktet och ville helst göra en diskrensning för att få bort informationen som jag nyss tagit in.

Låg mig alltså få slippa mardrömmar och snö, snälla HÖgre Makt.