Jag har många talanger.

En riktig kvinna reder sig själv.
Idag har jag bytt fäste på både bil och häst (vad annat behöver man i denna värld?). Det började med bilen, minibussen för att vara exakt. Efter x antal varningar från pappans sida, med en eller två skräckhistorier invävda, tog jag så itu med grovjobbet. Däckbytet, som tidigare i mitt liv alltid gått så smidigt (nåja, nästan), var plötsligt väldigt svårt. Jag tror att det var de där historierna som satte fart på fantasin. Trots min oro gick det förvånansvärt smidigt, och det blev nog rätt till slut, för när jag kom upp till Ytterberg hade jag fortfarande 4 hjul och allt tycktes sitta fast. Vilket ju är trevligt.

Jag fortsätter att må förvånansvärt bra, trots snö och is. Idag passade jag på att hålla en rockkonsert medan jag gjorde stallet. Grep och sop fick agera stativ, spån och hö föreställde konfetti och ljuseffekter och liknande och när det mullrade utanför stallet uppfattade jag det som vilda applåder. Förutom hederlig rock sjöng jag även ut låtar från Mulan-filmen för mina trogna boxar (jag har kommit till Disney i min soundtracksmani), med små monologer insprängda, så som det ska vara i Disney-låtar.

Nåja, efter allt stallgöra (som faktiskt var lika roligt som igår) tog jag fram hammare, tång, fil och diverse andra redskap som kan behövas för att bättra på en hästs fötter. Jänta blev mitt offer, men i slutändan var hon nog ändå rätt nöjd med livet. Jag plockade av hennes framskor och såg till att fila ner kanterna så vi slipper flisor och bortsprungna bitar från hoven. Inget mer halkande, inga fler broddsår och framför allt; inga klobbar! Att det sedan är bra ur ekonomisk synpunkt, det är bara en bonus.
Jag och Magda unnade oss sedan en tur på ängarna i snön, båda två med hackamore-tanter. Nåja, tanter fram tills dess att Jänta kom på hur roligt det var med snö på ängar, och kanske kom hon ihåg hur vi tränade för något år sedan.

På kvällen knatade jag iväg till simhallen för att ännu en gång tukta barnen till lydnad och simkunnighet. Min assistent dirigerade barnen på det djupa medan jag lirkade med de andra på det grunda. På slutet av lektionen fick jag med mig en kille ut på det djupa, utan simdynor och med fullt duglig simteknik. Hans pappa, min f.d. lärare, kikade in och lill-killen fick visa upp sin nya färdighet. Lycka på jorden för både honom och mig. Det är alltid lika trevligt när det klickar för barnen och allt plötsligt blir så mycket lättare för dem.

Nu ska jag försöka skicka iväg bilder (Stallägaren vill ha bilder på sin älskade Baron till den kommunala almanackan), hitta min egen almanacka (som lever ett eget liv), skriva lite fina ord om mig själv (sånt som Arbetsförmedlingen vill att man gör) och det som bör prioriteras; kvällsfika. Äta bör man, annars dör man.

"There is something about the outside of a horse that is good for the inside of the man" (woman, skulle jag vilja tillägga) - Winston Churchill

Min underbara vän!

Sara med H har ännu en gång ringt in till P3 och pratat med Christer (och Patti). Och vad hände?! Jo, samtalet hamnade som "favorit"! Hur coolt är inte det?!
Men det krävs en sådan där unik människa som Sarah för att det ska kunna genomföras. Hon blir helt klart veckans hetaste person.

I slutändan uteblev mitt väntade sammanbrott.

Mardrömmarna slapp jag, men snön kom ändå... Trots att jag vädjat till den Högre Makten (ännu odefinierad). Mitt vädjande och bedjande gav alltså motsatt effekt, och lika mycket som jag icke-önskat snö, lika mycket snö kom det. Jag vågar inte gissa hur mycket det låg på gräsmattan imorse, mest för att jag föll baklänges tillbaka i sängen och vägrade titta ut genom något fönster alls under större delen av förmiddagen (testa gå omkring i huset och inte titta ut genom fönster så förstår ni vilken prövning det var). När jag äntligen samlat ihop modet och plirat ut var allting fortfarande vitt, men snömängden skulle väl kunna mätas till dryga decimetern.
Om jag var nära en hjärtattack på morgonen var det inte inte långt ifrån vid lunch heller. Första snön brukar ju smälta på en timma!!!
Men icket.

Bekväm som jag varit, så har jag inte satt på vinterdäcken på minibussen än (BMW:ns nya däck kom igår), så efter en stunds funderande och letande på vädersajterna beslöt jag mig för att undvika egna bilturer till stallet idag.
Vilket var ett klokt val.
Det blev bussande upp till Ytterberg, och vilken nostalgi! Jag kände mig som... ja, allt mellan 11 och 15 (sen började jag ju köra moppe), men mer åt det yngre hållet. Busschauffören var snäll och körde in på en oplogad Ytterbergsväg, sedan fick jag pulsa själv från Torkel-korsningen. Ännu mer nostalgi! Trots all snö kände jag mig faktiskt rätt glad i hågen när jag nådde backen ner till stallet.
Ännu bättre blev det när jag såg Boel motionera sig själv i den snöiga hagen, med täcke på (sensation! Tjatet om täcken har gått igenom!). Det var ett glädjande ögonblick, eftersom all annan slags motion gick bort idag, just pga. snön.

Efter lite strosande i stallet (ni vet, hälsa på de andra hästarna, kolla så att tomtarna inte varit framme, linda upp benlindor, lägga upp schabrak och täcken som katten dragit ner...) så tog jag tag i själva stallgörat. Fort gjort, som vanligt, och sedan kom sysslorna med vilka jag skulle bevisa för mig själv vilken fantastisk hästägare jag är.
1. Putsa, putsa, putsa.
Vilket jag faktiskt är rätt förtjust i. Lukten och känslan av lädret är härliga. Kanske är det något ärftligt, min pappa jobbade ju med sadelmakare ett tag.
2. In med odjuren och sedan pyssla, pyssla, pyssla. Läääänge.
Hör och häpna, båda tjejerna tyckte att det var helt okej, trots att jag höll på ett bra tag. (Jänta är ju inte så duktig på att visa sin uppskattning när det kommer till pyssel)

I slutändan kände jag mig inte som en riktig hästägare, utan som det oskyldiga barnet jag en gång var. Det var nästan löjligt hur glad jag blev av att bara pyssla i stallet med hästarna.
Vem har någonsin sagt att ridningen (eller körningen) är det bästa? Njae... Gräddet på moset egentligen, men inte alla dagar.

Just ja. Vid intag passade jag också på att presentera Majors nya hem för honom. Eftersom Furirs box ändå stod i ordning och inte används så fick den lille äta sin middag där istället. Då tyckte ägaren att det var lika bra att han fick stå kvar där tills kvällsmaten, så nu är skiljningen inomhus på god väg.

Efter ytterligare pysslande (det händer aldrig att man inte har någonting att göra i ett stall) så började jag min hemfärd. Den enda motorn jag hade att tillgå var min egen kropp, så det blev mina två ben som fick bära hem mig idag. Och mitt goda humör måste ha spritt sig till tårna, för jag riktigt studdsade hem, avbruten endast några få gånger av den obefintliga friktionen mellan skorna och isen.
Livet tycktes vara ett synnerligen fiffigt påhitt idag!

Jag fick ägna mig åt lite problemlösande också. Med dagens underlag går det inte att träna med de skor jag har på tanterna. Boel får alltså, så fort som möjligt, broddskor (guldskor, dyra men bra), medan jag troligtvis rycker Jäntas helt. Barfota är trots allt så mycket bekvämare.
Helst skulle jag även ha Boel barfota ett tag, för att bättra på hovarna, t.ex. under pulsningssäsongen då hon ska gå lite lugnare, men det kommer nog att styras en del av väder och träningsupplägg.

På kvällen, när jag slaskat mig hem genom Malås gator, pilade jag över till Agnes och spelade spel. Ja, sällskapsspel. Det har inte hänt alla dagar i veckan. Faktum är att det nog är första gången jag blivit inbjuden för att bara spela... ja, vad det nu hette. Man skulle försöka anpassa sitt tankesätt, typ.
Jag gick alltså från 14-åring till 70-åring på bara några timmar. Jisses, vilket töj- och anpassningsbart sinne man har.

Så till imorgon. Jag laddar inför det uppskjutna galoppjobbet med Jänta (som kanske blir något annat slags jobb), förmodligen efter att jag ryckt framskorna, och på kvällen så kommer mina sim 1:or och badar. Och så var det ju de där vinterdäcken...

Visst får man bli lite irriterad?

Vad in i helvetet?!
Jag har kammat igenom internets alla travrelaterade hemsidor, och inte ett enda jävla ord om konungen! Den klaraste stjärnan på kallblodshimlen, och ingen vare sig skriver ut namnet (Farmbaron) eller sättet han tagit sina segrar på (överlägset). Som vårdare (på semester) kan man inte annat än bli upprörd och svära över dessa förfärliga varmblodsälskare.

Till slut fick jag alltså ge upp och gå in på Norrans hemsida, som vanligtvis är sistahandsvalet, och där var det faktiskt båda våra killar omskrivna! Jag ska inte säga ett annat ont ord om Norran, men visst var det väl liiiite snålt om lovord? Och varför har de ingen bild på någon av våra bildsköna killar? Och vart står det att de är helbröder och att det är den fantastiska, oövervinnerliga Skaffer Jenta som fött fram dessa odjur? Istället nämns fadern, som inte haft någonting alls med saken att göra. Vi lever i en alltför mans- och varmblodsdominerad värld...

Här hittar ni orden om de två fina hingstarna av rätt ras.

Jag hittade en annan rolig grej, innan jag helt och hållet bojkottade travnet. Visst var det väl lite kul med välgörenhet och trav, och kallblod?! Och roligt, men avundsväckande, att läsa siffrorna om årskullen inom kallblodsrasen i Finland...

Urk för vädret, eller ska man skaffa sig en Klimpen-jacka där det står BLÄ på? Underlaget blir bara sämre och sämre, och man får nog hålla sig till dagtid om man vill kunna utföra något värre arbete. Idag gick det väl an, men det var på gränsen. Boel och Kerstin joggades i berget med däck. Det blev en del skrittande i de skuggiga backarna, men lite jogging fick vi in. Fast som sagt känns det vara på håret vissa bitar. Imorgon är det egentligen tänkt att Snurran ska gå veckans galoppjobb (vilket egentligen bara består av tempoväxlingar i galopp längs 500-meterssträckan), men tänka sig, imorgon skulle det viss bli snö (!)... URK!!!
Paddocken verkar dock hålla sig rätt bra hittills, så förhoppningsvis blir det ett markarbetesjobb på fredag, och jag tänker dra fram travhoppningen!

Travhoppandet är en obeskrivligt bra vän som aldrig sviker en. Jag och Snurran är väldigt förtrogna med denna nisch inom hoppningen, och nu är det så dags att åter igen ta till denna träningsmetod! Just travhoppningen är väl inte grädden på moset, men ack så nyttigt. Stärker både häst och ryttare, vill jag påstå, och hindrar all slags busridning (kan vara behövligt i mitt och Jäntas fall).
Jag borde få en gratisbiljett till lumpen, så disciplinerad som jag är.

Jag tänker skriva ett litet stycke om en saknad vän, Sofie Larsson. En arvidsjaurbo som flyttade till Karlstad för att gå skola där... Jag hade fått för mig att hon hamnat i Kalmar och tänkte; ja, så praktiskt, då hälsar jag på henne i samma veva som jag åker ner till mamma. Men så uppdaterade jag mig och fick se mina planer hamna i sopkorgen...
Allt gott finns i Karlstad. Till exempel stod Bokli Balder där förra året... ;)

Tydligen är man inte allmänbildad om man inte vet vem Anna Anka är? Jag hade ärligt talat inte den blekaste aning om att en sådan person fanns (läste en väldigt avslöjande intervju om henne, hennes make och deras sexliv), och blotta namnet fick mig att fnissa. Till en början. Efter att ha läst om deras sexliv kände jag mig grön i ansiktet och ville helst göra en diskrensning för att få bort informationen som jag nyss tagit in.

Låg mig alltså få slippa mardrömmar och snö, snälla HÖgre Makt.

Ja, det blev mer tårta...

... för Baron vann igen!!! I samma överlägsna stil dessutom.
Jag som tyckte att jag mognat och blivit lugn och sansad när det gäller hästarna och deras starter blev alldeles sprattlig i kroppen efter jag hört rapporten och var tvungen att gå en lite promenad för att lugna ner mig. Ja, några luftsprång och danssteg blev det också.
33,3 blev vinnartiden och segermarginalen "många längder" var trevlig att läsa. Jag har inte sett loppet själv (än), men fick höra av ägaren att den store gule landat i ledningen när det var runt 700 meter kvar och därefter bara gått ifrån. Vilken stjärna!!!

Furir fick sig åter igen en tredjeplats, denna gång belönades han med 10 000 svenska slantar. Det blev ett nytt rekord på 27,9 och om upploppet varit lite längre (detta enligt ägaren, så var medveten om att det är en partisk källa) hade han tydligen kunnat komma hem med mer pengar. Visst känner man lite darr i hjärteroten när man ser så fina resultat av den lille mannen! Och det känns skönt att det äntligen får fungera för honom!

Ägaren har avlagt rapport och som det låter nu ska Baron startas den 14:e i Umeå, om han är fräsch efter kollen. Det blir i såna fall hans sista start i år, så han kommer nog hem efter det (dags att spika på hagarna m.a.o!). Furir, däremot, ska stå kvar hos Per och fortsätta starta tills jag vet inte när. Vore ju trevligt om han kunde komma hem någon gång, han också, men då måste vi först fått hagarna klara...

Tårtkalaset som förhoppningsvis förlängs ytterligare.

Det är inte så ofta jag INTE är med när en av stallets hästar startar, men idag ska båda hingstarna ut och här sitter jag, 30 mil från den aktuella ovalen. Fast ärligt talat är jag rätt glad att jag inte åker åt det hållet idag. Baron ska ut i lopp 1 och Furir i lopp 10... För er som varit på travet kalla höstkvällar står det klart att det inte skulle bli en så angenäm utflykt.
Baron är betrodd i programmet, som andrahäst efter Jan-Olov Perssons debuterande värsting, Hällsjö Albert (e.Qvadrigo ue.Troll Jahn). Furir är inte betrodd alls, men blir ju desto spelvänligare... ;)

Hösten har hunnit fram till den där luriga perioden. Den där då man egentligen borde ha vinterdäck, men inte har kommit sig för att sätta på än. Den där då man egentligen borde klä sig med långkalsonger och vantar, men eftersom solen lyser och snön inte ligger kvar väljer man bort sånt.
Natten mot söndagen var ett utmärkt exempel på en detärfortfarandehöstochintevinter-situation. Jag blev uppraggad som chaffis till Arvidsjaur och glada i hågen begav vi oss tid runt 10-snåret. Inga problem alls att köra dit och även om tjejerna klätt sig lite lätt så fanns ju alltid bilen att söka skydd i om kylan skulle ta till kavalleriet (snön då, dvs). Hemåt däremot... Just efter 2 kunde vi ta oss iväg och vi hann väl någon mil utanför Arvidsjaur innan vi möttes av en vägg. Snöovädret hade beslutat sig för att förbanna våran hemfärd. Det gick väl 40-50 längs 110-vägen och jag är väldigt glad att vi var de enda trafikanterna den natten. Inne på 70-vägen gick det väl lite bättre, men det tog oss ändå 1½ timma att ta oss hem (brukar köra på 45 min). Kvart i 4 hade jag äntligen lämnat av alla och fått mig själv hem till huset. Då sved det i ögonen och värkte i huvudet, så jag tog en rejäl sovmorgon dagen därpå.

Boel fick nya dojjor i lördags, och gick ett jobb på banan efteråt. Lite fler galopper än vanligt blev det, men hon har alltid behövt tid att vänja sig efter att hon skotts om (nu har hon sulor fram och falsade skor bak). Tyvärr tycker hon inte det är särskilt kul att springa ensam på ovalen någon längre tid i högre tempon, vilket hon markerar med att sänka farten.
Hela världen är det inte, särskilt när man vet att hon pinnar på bra med sällskap, men det blir ju lite svårare att se vad hon egentligen kan.
Som det ser ut nu åker hon in en gång till för intervaller och test av annan utrustning, sedan blir det förhoppningsvis ett provlopp den 21 oktober. Om det stämmer bra och hon tycker det är kul så får hon starta fredagen därpå. Därefter är planeringen öppen, men vi kommer ju till en otrevlig träningsperiod på året, så det kan mycket väl hända att vi är klara för i år efter det.
Främsta målet känns just nu som att hon ska få sig ett rekord, och då gör det ingen skillnad om hon tar det rekordet som först eller sist i fältet.

Ibland har man flax här i livet. Isabelle som fyllde år igår (tårta!) och Sarah som fyllde idag (tårta igen!) bjöd ju båda två hem ett gäng ligister och mig. Ikväll fick jag ta marsipan-rosen och uppleva Bert på nytt. Ja, Bert ni vet, den där tonårskillen som finns både i bok- och tv-form. Det var i den sistnämnda formen jag fick uppleva honom, men jag måste säga att Åke och Lill-Erik slog huvudpersonen med hästlängder. Klimpen tyckte jag (nu när jag är stor och förnuftig) liknade Kevin Zegers, men jag tycks vara den enda...?

Jag återkommer med en (säkert) lycklig rapport om grabbarna Grus.

Ännu en stjärna bör nämnas...

... och denna stjärna är Bodbäcksjarl, eller Jalle som vi kallar honom.

En fuxig kille som såldes till ett gäng "neröver" och som nu står i Susanne Österbergs träning. I tisdags tog han sin 5:e årsseger på Eskilstuna, och sänkte sitt rekord över kort distans (med autostart) till 25,7!!! Jag tror det tidigare rekordet låg mellan 28 och 29...
Vad härligt att det äntligen fungerar för honom! Kapaciteten har man ju sett tidigare, men det har inte alltid velat sig.
Nu är herren iaf inkvalad till finalen i Dubbelcupen som går den 12 december på Bergsåker. 200 000 i förstapris, förutom äran, och jag håller tummarna. Det är kul att både Bodbäckspålle och Slogum Sonja får ut en fin avkomma och väldigt roligt för uppfödaren Jan Åberg (Boels ägare).